Ormen Friske - om fastklamrande vid forntiden som ett sjunkande skepp

Svenskt enligt många som upprörs av pepparkaka, chokladbollar och
Disneycensur.

På senare tid har en traditionsbevarande debatt av en typ som vi inte sett sedan 1990-talet dykt upp. Speciellt nu i samband med julen och de två mer eller mindre påhittade mediaspektakeln Pepparkaksgate och KalleAnkagate. Jag var själv med under förra vågen och menar nog att en stor del av mitt politiska medvetande föddes just då. Diskussionerna gick hårda om vad som var svensk och vem som var det och svaret lät sig snabbt göra sig förstått; svenskt äro det som är bonnigt, okritiskt, antiintellektuellt och dåligt genomtänkt. Det är det som vi som mest anser oss vara svenskar anser att det är. Och det bygger mycket på vår självbild. Därigenom blev raggarbilar, vikingarock och hembrännt väldigt svenskt på 90-talet. Även om det är något vi kan se över nästan hela västvärlden. Så kan det vara. Idag är det i stället Disneyfilmer som är svenskt och den förmodade aversionen mot pepparkaksgubbar i Luciatåget som anses som ytterst osvenskt.

Ormen Friskes vrak

Ibland kan dock vurmandet för svenskheten misslyckas på helt annat sätt. I tron på en förmåga att kunna göra något enbart för att en är svensk. Exempelvis bygga och styra ett vikingaskepp. Ormen Friske var en kopia av ett vikingaskepp som förliste 1950 i Tyska bukten så att hela besättningen på 15 personer gick förlorade. Det här är dumt på ett annat sätt än diskussionen ovan. Vi kan nog medge att vikingarna var ett nordiskt fenomen (även som kulturmarxister...) frågan är hur pass stor koppling vi själva i allmänhet har till dem. Och om de verkligen var bra förebilder. Men, men, det är inte det här som är det dumma. Under tiden sedan katastrofen har ett flertal olika teorier kring skeppets förlisning förts fram. Amerikanska bombplan som övade över Helgoland är en idé som förfäktats av vissa. En annan idé har varit att det fanns ett farligt konstruktionsfel i kölen. Båda dessa kan vara sanna på sitt sätt, men det är inte vad jag vill sätta fokus på.

Minnessten över de omkomna.

Jag vill föra fram en helt annan anledning - som förutom att den kan inkorporera de två ovan även kan relatera till den kulturdebatten vi ser idag. Nämligen en vilja hos vissa män att tro alldeles för mycket på sig själva och på styrkan i vilka de är. Då räcker det med att man är en svensk av frejdad stam, då har man rätt att slänga ihop ett vikingaskepp - ignorera att andra säger att kölen är felaktigt konstruerad -  sticka iväg på havet för att sedan braka ihop utan att någon tänkt att det skulle kunna skett på detta vis. Vi ser en likadan brist på självinsikt i dagens debatt kring jultraditionerna. En massa självutnämnda svenskar (ja, jag kallar Pavel Gamov och Kent Ekeroth med flera för "självutnämnda svenskar" - de är faktiskt bägge två andra generationens invandrare - vi kan fortsätta denna diskussion om tolkningsföreträde senare om någon vill) menar att andra förstör "våra" traditioner. För det första visar sig detta var fel - men jag tror inte diskussionen enbart beror på att de trollar- utan mest på att de anser sig för goda för att lyssna på andra. För det andra visar det sig vara synnerligen grunda och dåliga tolkningar av vad svenskhet egentligen är - och vad vi vill fylla i begreppet. Precis som Ormen Friskes resa mot Tyskland. En okunskap i "nationellt" skeppsbyggande och sjömanskap och en oförmåga att lyssna på andra. Det vulgärnationella i ett nötskal. Ett sjunkande skepp fullt med hål.

Klas Lund och "djurrätt"

I en krönika från förra året skriver Klas Lund, ledaren för
Svenska Motståndsrörelsen, om djurrätt.
Eller gör han det?

Intressant att hitta en krönika på nordfront.se om "Nationalsocialism och djurrätt". Den var jag ju absolut tvungen att läsa. Det dröjer dock inte länge innan en förstår att det är djurskydd som Lund skriver om. I en ganska traditionell nationalsocialistisk anda dessutom. Vivisektion ska förbjudas om djur plågas i den. Men egentligen - om vi går lite längre ner och upptäcker att han fortfarande vill att folk ska bedriva traditionellt lantbruk med slakt och annat - så blir ju detta plågeribegrepp ett ganska trubbigt instrument att rättfärdiga djuren med. Vi kan väl i och för sig inte klandra SMR för mycket, det här är en ganska vanlig ihopblandning av rätt och skydd. De står för en traditionell lantbrukskonservatism helt enkelt. Lite upphottad med anti-GMO och annat. Kanske kan bli en karriär inom Miljöpartiet eller Centern i framtiden? 

Brev från samhället

Ni kanske minns Eriks Erikssons bok "Brev till samhället" som kom för några år sedan? En galning skriver brev till företag och myndigheter - en IRL-trollning som roade rätt många - även mig delvis. Jag var dock inte riktigt lika såld som alla andra, vilket jag uttryckte rätt ofta i diskussioner om boken. Visst, Hassan-humor är ganska kul, men verkligheten är nästan alltid roligare. Den överträffar liksom dikten - är mörkare, äckligare och mer cynisk. Om nu verkligheten verkligen finns - vilket det jag ska presentera för er ibland kan få en att betvivla. I alla fall hur denna verklighet manifesterar sig. En anledning till att jag inte var såå imponerad av Erikssons bok är att jag efter flera år som yrkesverksam arkivarie samt på egen hand på fritiden har lyckats få ihop till en ganska intressant samling av verkliga brev. Brev från så kallade galningar till deras motparter. Jag vet, genom att prata med äldre kollegor, att jag inte hittat de mest imponerande breven, men vissa av dem är i alla fall tillräckligt bra för att stå som exempel. Alla är inte från arkiv heller - vissa har kommit till vänner och bekanta. Vem som helst kan vara ett mål för den tokige.

Jag drömmer tidvis sanndrömmar - och nu är det bråttom!

När brev kommer till en myndighet och visar prov på att vara från en galning så brukar registratorn ibland undvika att stämpla in dem bland de andra skrivelserna i diariet. Ofta, eftersom de brukar vara ställda till en chef, hamnar de bland de så kallade handbreven. De mer informella skrivelserna. Där trängs dessa verklighetens Eriksson med tackbrev och festinbjudningar. Ett tydligt sätt för myndigheten att skilja mellan sans och osans. Eller kanske ett sätt att uppgradera den tokige - eller visa henoms verkliga status. Det är ju inte vem som helst som skickar handbrev.

Någon börjar bli lite orolig.

Men kanske har hittat lösningen på problemet.

Andra är säkra på sin sak och har historiska bevis.

Men gillar inte Dagens Nyheter.

Andra är helt och hållet tokiga.

Men behärskar verkligen ordens suggestiva kraft.

Drabbad av homopsykosen; en terapeutisk utflykt som hamnar fel

Hittade Svein Haugsgjerds gamla bok Psykoterapi och miljöterapi vid psykoser från 1985 (Kom 1983 i Norge) på en lokal second hand. För en femma så tänkte jag att den helt klart var köp- och läsvärd. "Varför ska en läsa gamla böcker om terapi?" Kan någon undra - "Den borde ju vara helt inaktuell?" Jo, precis. Men de som har utfört terapin och de som undergått den finns ju fortfarande, även om det är nästan trettio år sedan den kom ut. Eller deras efterlevande. Min farbror var psykotisk under 80-talet och skulle i teorin mycket väl kunnat vara en av dem - även om jag inte tror att han fick någon terapi. Möjligheten finns via en sådan här skrift att ställa frågan hur de tänkte under tidsperioden och vad det var som var viktigt. Psykoterapi är ju dessutom inte det första en tänker på när en hör "psykos". Av de flesta uppfattade som ett tillstånd som en person inte kan bli frisk från - enbart möjligtvis bli bättre av starka mediciner. Detta går faktiskt nästan fram via omslaget på boken. Ni ser väl att "Psykoser" är skrivet lite i skräckfilms-stil? Inte som bloddrypande bokstäver á la vampyrfilm men i alla fall nästan. Men detta skräckinjagande ska i alla fall kunna möta den mer bakåtlutade och mänskliga terapin. Min nyfikenhet blev helt klart kittlad.

Michel Foucault

Haugsgjerd var, på ett sätt, inte helt ohipp för sin tid. Texten innehåller referenser till Foucault, Deleuze/Guattari och Lacan och känns rätt modern för att vara trettio år gammal. Fast de var väl moderna då också i och för sig - det är väl bara att de inte nämns så ofta längre inom psykologi och medicin. Andra saker attraherar också, han lägger förklaringen till psykosen i det medicinska, kanske i dopaminsystemet, men menar att detta inte utesluter andra behandlingsmetoder. Psykosen är ett livsöde - ingen vanlig sjukdom. Haugsgjerd förespråkar en moderat medicinering, gruppboende och terapi för att ändra de små sakerna. Även åtgärder gentemot den psykotiskes familj - för att hjälpa dem att hantera sin anhöriges sjukdom ingår. Mycket av detta dyker upp idag i psykradikala sammanhang. Vi kan även se det hos psykiatriker som den avlidne Edward Podvoll. En dyr metod kanske, men inte omöjligt i en offentligt finansierad vård. En blir positiv när en läser om det.

Viktig debattbok från 1978.

Därför blir en lite lätt chockad när en diskussion om homosexualitet bland de intagna inleds av författaren. De har haft "problem med homo- och bisexualitet" på det boende som författaren är psykiatriker på och "homosexualitet representerar allt som är skamligt, föraktat, oacceptabelt inom oss själva." Lite skumt - det här är ändå ett par år efter ockupationen av Socialstyrelsen (1979) och flera år efter Stonewall (1969). Båda dessa händelser borde ha uppmärksammats i Norge. Dessutom gavs en rätt vass debattbok om homosexualitet (främst manlig) ut fem år tidigare i samma stad som författaren var verksam. Detta borde om inte annat lett till en något mer nyanserad syn på sexualitet. Men tydligen inte.   Jag förväntar mig faktiskt lite mer insikt hos någon som jobbar med människor. Även 1983.

Göteborgs djurrättsnationella (2)

Göteborg igen!  Måste vara havsluften.

Snubben SD-organisatören ovan diskuterar med. Fräscht med
ojämn åsiktsutveckling... Nej.

Victoria Wärmler - det ser förjävligt ut, men en skönjar ett mönster

Usel främlingsfientlig humor.

Tafflig slutledningsförmåga.

Inte något vidare på att argumentera.

Indoktrineringen i Sverige

Beskriver hegemonin i Sverige på 60-talet.
Rätt roande.

Se upp med Mormonismen!

Sprang på en bok på second hand för ett tag sedan som jag var tvungen att läsa. Dels för det snygga omslagets skull, men även för att det är en skyddsskrift mot Mormonismen från EFS - Evangeliska Fosterlandsstiftelsen - ett intressant möte tänkte jag. Själva boken var väl inte så överdrivet upphetsande - lite kristen apologetik mot mormonismen. Lite historia och lite teologisk beskrivning. Det mesta är översatt från engelskan. Tydligen har den mormonska missionen inte gått något vidare i Sverige. Dock fick den en liten uppsving på 60-talet, därav att denna bok gavs ut. Mormonismen har ju en annan form av aktualitet idag - vilket gör det lite underligt att det inte finns någon form av universitetsutbildning kring denna religion i Sverige. En mindre kurs skulle en väl kunna tänka sig? Vad jag vet finns det knappt någon specialist i svensk teologi eller religionsvetenskap som inriktat sig på mormonism. Ändå fick USA nästan en mormon-president nyligen, Mitt Romney och på TV visas mormonrelaterade serier som Big Love och Sister Wives. Det kan bero på att det inte är en religion som anses som exotisk av religionshistoriker, samtidigt som den inte erkänns riktigt som en del av kristenheten och därför inte tas upp av kristna teologer. Precis som Jehovas vittnen och Sjunde dags-adventism hamnar den i ett gränsland mellan två kunskapstraditioner och vill inte riktigt adopteras av någon. 

Mormonkyrkan i Uppsala. Har nästan aldrig sett någon där.

Marx hade inte tid att fortsätta diskutera med Anonymous

Kan vara en lärdom för dagens vänster
(Från Kapitalets första band, BOC-upplagan).

Vilken stjärna

Tor Aulin - vilken stjärna...

...

Fortsätter att driva vissa frågor.

Blygsam

Problem på arbetsplatsen.

Ja, det är snubben från senaste avsnittet av TV3:s "Stalkers"

...

...

Tror Tor har en lite begränsad syn på vad som är en publikation.
Troligtvis enbart intresserad av sk papers.
 Och - var inte du helt
ointresserad av den här personen - och fick ditt twitterkonto kapat senast
du skrev något om henne?

Stalins kritik av anarkismen - Socialism, revolution och ontologi.

Har tagit mig tid att läsa lite texter av Josef Stalin. Det är få som läser Stalin nuförtiden, vilket är lite synd. Det fanns en anledning till att han lyckades göra karriär genom revolutionär verksamhet och detta stavas inte bara f-o-l-k-m-o-r-d. Han skrev faktiskt en hel del också. Det var nämligen vad revolutionärerna var tvungen att göra vid förra sekelskiftet. Namnet är ju till och med ett handle – ett pseudonym i dåtidens pappersbaserade informationsflöde. Då små tidningar trycktes och lästes av få hängivna aktivister. I och för sig desto fler hängivna aktivister än idag. Och det gällde då att ha en skarp penna för att få ryktbarhet och anhängare. Jag har tittat närmare på en av Stalins texter som faktiskt är riktigt intressant, Anarkism eller socialism?/Anarchism or socialism? hans ofullbordade kritik av anarkismen. En kritik som uppkom under en period då den ideologiska dialogen inom vänstern var högaktuell och faktiskt kunde få konsekvenser. Ofullbordad är den eftersom den gick som följetong i en tidning och att den hemliga polisen hann göra en husrannsakan innan han färdigställt den sista delen.

Varför är texten intressant idag? Jo, främst för att den visar att anarkismen 1906 var en ideologi att räkna med för de revolutionära rörelserna. Stalin erkänner tre ideologiska riktningar inom socialismen, reformism, anarkism och marxism. Hans text är ett försök att döma ut anarkismen till förmån för marxismen. Den är mycket polemisk – nästan hånfull ibland – och det är tydligt att Stalin var en trogen läsare av ”Nobati” en georgisk anarkistisk tidskrift vars namn betyder ”giftet” och som använde mycket av sitt spaltutrymme till att kritisera samtida marxism. Anarkism eller socialism? är ett giftigt svar på denna kritik och Stalin smädar ordentligt: ”Anarkisternas kunskap om marxism bygger på skvaller de hört av skolflickor.” De har inte fattat någonting och så vidare. Han tar ifrån tårna så att mustaschen darrar. Och på citaten han återger från de anarkistiska tidskrifterna så verkar det som giftigheten är ömsesidig.

Enligt Stalin måste anarkismen tas på allvar som socialistisk rörelse, men det betyder inte att den sitter inne med någon form av sanning. Felen med anarkismen är flerfaldiga; den är varken genuint socialistisk eller genuint revolutionär. Genuint socialistisk kan den inte vara eftersom den utgår från individer ”som bildar en massa” och inte från ”massan per se”. Genuint revolutionär är den inte eftersom den avvisar proletariatets diktatur – synen att proletariatet ska ta makten och driva revolutionen framåt. Det verkar även som om Stalin fäster möjligheten till denna proletariatets diktatur i ett parti (må så vara ett internationellt parti och inte ett parti på det sätt som vi ser det idag) vilket handikappar rådsrörelser något. Bägge dessa kritiska ingångar känns inte övertygande – även om det går att förstå var han kommer ifrån.

Må så vara i vilket fall. I en del av sin kritik är Stalin i alla fall effektiv – i kritiken av anarkismens filosofiska grundvalar – i dess ontologi. Han visar här att denna till stor faktiskt saknas. Och här har vi kanske ett mer allvarligt problem! Peter Kropotkin – den mer avancerade anarkistiska teoretikern – menar att anarkismen bygger på materialistisk grund men visar inte hur denna materialistiska grund är uppbyggd på för något sätt. Vilket självfallet är problematiskt. Det intressanta med denna del av Stalins kritik är att den faktiskt erkänns av anarkister av idag: Anarchist development in Cultural Studies – ett amerikanskt försök till en anarkistisk teoretisk tidskrift – hade alldeles nyligen ute ett call for paper för att råda bot på detta. Behjärtansvärt – om vi nu menar att ontologi är något som måste finnas utanför seminariediskussionerna. Vilket vi kanske menar faktiskt är nödvändigt. 

Anarchism and socialism finns här:

http://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1906/12/x01.htm

Högerträsket listar impopulära journalister

Exponerat.info - en av nassarnas nyhetssidor
listar de journalister som de hatar mest och
låter läsarna rösta. Märk väl hur pass
mainstream hatobjekten är.

Fattar inte "skämtet" - det är väl icke-muslimska carnister
som svälter sina grisar?

Victoria Wärmler oroar sig

Den avhoppade Sverigedemokraten(numera Tryckfrihetssällskapet)
 från Grums Victoria Wärmler oroar sig för moderaternas historia...

Kanske borde tänkt på samma sätt innan hon gick med i SD...

Ingrid Carlqvist igen. En sur smak infinner sig.

Rätt stort hopp för en person som gick från att skriva böcker om
Carolina Gynning till att bli riksnazist. Eller kanske inte.

Och konspirationen.

Anonymous Sverige firar fars dag

Anonopssweden använder sig av Fars dag till att retweeta lite
hyllnigar till fäder.

Det är väl inte så underligt men nu börjar vissa taggar dyka upp
#Duckpond, #PAS och så vidare.

Sen blir det PAS för hela slanten. 

Men Researchgruppen har självfallet svar på tal.

Ingrid Carlqvist twittrar efter Wilders-FAIL

Lite sur stämning hos Carlqvist efter den misslyckade Wilders-föreläsningen.

Bacon and beer; Så vi vet vad det viktiga är.

AoS retweets igen

Ja, TuttLinda, var det det?

...

lol