C G Jung; Drömtydning som alkemi.

CG Jung

Det är viktigt med fantasi.

Bra ritat för övrigt.

Bibliografi:

• Jung, CG (Ed. Campbell, Joseph) The Portable Jung. Penguin Books. London. 1976.

C G Jung; Psykoanalys eller analytisk psykologi?

CG Jung

Hur skiljer sig egentligen den jungianska psykologin från psykoanalysen? Samtidigt som de är sprungna ur samma källa så skiljer de sig märkbart på flera olika sätt. Det bästa sättet att förklara detta på är att utgå från några gemensamma begrepp som bägge skolorna använder sig av för att se hur synen på dessa skiljer sig åt. Jung började ju som karriär som lärjunge till Freud och en hel del av de grundläggande begreppen finns kvar hos honom även efter brytningen. När det gäller exempelvis Libido - som har en central betydelse för Freud - så förändras det libidiösa hos Jung i en mer öppen riktning. Borta är enbart den sexuella energin som det som ska sättas i fokus. I stället blir patientens för tillfället aktuella konfliktsituationer ingången till terapin. Även utifrån dagens syn på det terapeutiska så måste detta anses som en viktig utveckling.

Det omedvetna har en betydelse för både Freud och Jung - det är i konflikten mellan det medvetna och det omedvetna som neurosen - det "huvudsakliga psykiska problemet" dyker upp. För Freud är hela den religiösa sfären ett uttryck för denna konflikt - detta är inte fallet hos Jung. Begreppena jaget och överjaget är en del i denna konflikt. Jung lägger dock till ett kollektivt medvetande som kan anses korrespondera med Freuds överjag. Det är i  detta kollektiva medvetande som vi kan finna de arketyper som gör Jungs analytiska psykologi mycket speciell. Detet är ett annat sorts medvetande - de aspekter av vår personlighet som är direkt relaterade till vår evolutionära placering som människor. 

En skiss över hur vi kan föreställa oss Jungs personlighetsanatomi
hämtad från wikipedia commons.

Det finns ett flertal andra begrepp vi måste omnämna. Persona används både av Freud och Jung och är den mask ett "Jag" använder för att kunna röra sig fritt i och konfrontera sin yttervärld. Det är således med en oreflektera mask på sig som det ej ännu analyserade subjektet rör sig i yttervärlden bland de andra individerna. Men han eller hen(ne) har någon efter sig; Skuggan är ett mycket intressant element i den Jungska beskrivningen av våra komplexa medvetanden. Skuggan är de delar av vår person som vi inte vill föra fram i ljuset. Vi kan även prata om en kollektiv skugga vilket är det som vi som grupp håller i det dolda för vår omvärld. "Det som vi inte vill prata om." Alm beskriver hur vi tar våra egna skuggegenskaper och projicerar dessa på andra i vår omvärld. Skuggan kan då bli mycket genomskinlig - vi andra ser att personen beskyller sin nästa för sina egna fel.

Skuggan skildrad av en konstnär.

Animus och anima är delar av Jungs psykologi som vi troligtvis idag, med de insikter vi har i hur kön konstrueras, kommer behöva förhålla oss kritiska till. Det är två själar - en manlig och en kvinnlig - som existerar hos varje person. Jungs syn på dessa är okritisk i en postmodern människas ögon; vi kan i mångt och mycket enbart finna de fördomar som bärs av Jungs samtid i vilket mannen bär förnuft (logos) och kvinnan bär känsla (eros). Det behöver inte betyda att dessa två egenskaper inte kan beskrivas som binära motsatspar i en personlighet. Frågan är hur de relaterar till kön; detta är idag inte alls lika självklart som det var under den period som Jung formulerade sig. 

Persona - en mask vi bär mot yttervärlden.

En av författarna Ivar Alm hänvisar till
är Miguel Serrano.

Ivar Alms bok Från Freud till Jung kom 1973 och används fortfarande som kursbok i ämnet. Det är inte något fel på Alms bok om vi bortser från ett par mycket illa använda och graverande exempel som han använder sig av och som känns ganska mossiga redan på sjuttiotalet. De hade gärna fått stanna så att säga pre-Nürnbergrättegången... För det första finns det ett textstycke om en bushman som mördar sin son vilket känns i hans "ömma aphjärta". Detta var inte okej ens 1973. För det andra hänvisas till en Miguel Serrano som chilensk författare vän till Jung och Jung-tolkare. Ja, det var han. Han är också världskänd efterkrigsnazist (och vishnuit), Chiles ambassadör till Indien och författare till boken Adolf Hitler, el Ultimo Avatara. Boken må ha utkommit 1984, mer än tio år efter Alms död, men lär inte ha kommit som en blixt från en klar himmel; Serrano hade sedan 40-talet varit en aktiv antisemit. Det  är väldigt synd att Serrano letat sig in så okritiskt hos Alm. Det är nämligen som vän till Jung och till Herman Hesse som han fått mycket uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet använde han sedan fram till sin död 2009 för att föra fram en esoterisk och mycket bisarr nationalsocialism. Är någon intresserad av att titta närmare på denna föreslår jag Joscelyn Godwins kritiska granskning av myter inom nazismen som jag hänvisar till nedan. Bägge dessa "missar" i Ivar Alms bok är helt klart väldigt problematiska och bör diskuteras när man använder sig av den som lärobok.  Jag har ingen aning var Alm placerad sig själv på den politiska kartan - men det är tydligt att han i alla fall var väldigt okritisk i vilka källor han använde sig av samt i hur han uttryckte sig i text.  

Bibliografi:

• Alm, Ivar Från Freud till Jung. Almqvist & Wiksell. Uppsala. 1973
• Godwin, Joscelyn Arktos - The Polar myth in science, symbolism and nazi survival. Thames and Hudson. London. 1993.

Carl Gustav Jungs livshistoria och den analytiska psykologins struktur

C.G Jung

Har forskarens uppfattning om verkligheten någon betydelse för hur hans eller hennes teori konstrueras? Oundvikligen ja, skulle jag vilja påstå. Forskare inom områden som psykologi är självklart tacksamma att påstå detta kring, men det vore nog inte helt fel att tänka på detta sätt även kring annan typ av forskning. Innan jag ger mig i kast med CG Jung, som denna text ska handla om, vill jag dock ge ett annat exempel från den experimentella psykologin.

Harry Harlow är känd som skapare av surrogatmodern. Utifrån ett experiment där barn till rhesusapor togs från sina föräldrar för att sättas ihop med olika sorters artificiella mödrar drog han slutsatser om vilka behov det är som en moder ska fylla för ett barn. Harlows experiment var grymma och det är svårt att se att de resultat som han ansåg att han kunde presentera på grund av dem verkligen var värd detta otroliga lidande. Detta kan vi diskutera outtömligt. Men låt oss titta på Harry i stället. Hade det någon betydelse att han växte upp utan en far uppfostrad av sin mor, sin farmor och två barnlösa fastrar? Det verkar inte långsökt - och Harrys fru Clara Harlow har efter hans död bland annat påpekat detta intressanta sammanträffande rörande sin mans forskning.  

Ur Jungs livsberättelse finns det flera exempel på orsaker till varför han intresserade sig för just psykologin och att hans teori tog sig uttryck på just ett sådant sätt. Att hans pappa var präst kan exempelvis ha haft en viss betydelse för den andliga öppning och inriktning som vi kan se i många av hans tolkningar. Just livsfrågor bör ju inte ha varit något främmande som diskussionsämne i familjen med tanke på faderns arbete. Självklart bör något sådant kunna ha betydelse för exempelvis ett yrkesval - samt hur yrkesarbetet artar sig - i fallet Jung exempelvis hur hans teorier yttrar sig. Men egentligen måste vi dela frågan i två delar: 1) Enskilda händelser i personens liv - en mikrolivshistoria. 2) Den tid personen växer upp i och vad som händer utifrån ett mer paradigmatiskt perspektiv - en makrolivshistoria, eller egentligen "historien" för att uttrycka oss ur ett större perspektiv. Jag tänkte att vi kunde börja titta på Jungs personliga livshistoria som den tar sig uttryck i biografin "Mitt liv" för att sedan titta på något som skulle kunna menas vara samtidens påverkan på hur den analytiska psykologin yttrat sig.

En mandala - en symbol med stor betydelse för Jung.

Jung hade under sitt liv en stark motvilja att exponera sig själv för offentligheten. Detta gör "Mitt liv" till mer eller mindre en unik inblick. Hans kristna inriktning har vi redan berört ovan - den skulle kunna rymmas även under hur samtiden såg ut i och med att det under denna period var betydligt mindre kontroversiellt att låta vetenskapligt arbete influeras av religiösa övertygelser. Men som jag skriver ovan så kan det kristna hos Jung även menas ha en rent personlig utgångspunkt också. Hade han växt upp i en utpräglat ateistisk familj - eller kanske i en judisk - två möjliga scenarier om vi utgår från geografisk och historisk placering, så hade kanske hans tankar varit annorlunda. Biografin beskriver även hur Jung själv hade problem med bland annat ångest nattetid och vad han själv kallar en svimningsneuros. Här kan jag prata utifrån min egen livsupplevelse - jag hade aldrig haft det intresse jag själv har för psykologi och livsåskådningsfrågor - om inte detta varit saker som både intresserat och plågat mig under min uppväxt. Om det går att vända dessa grubblerier till något positivt så är det en lyckoträff.

Det är omöjligt att intressera sig för något utan att
just intressera sig för det. Och det kräver någon form
av engagemang.

När det gäller samtiden så hittar vi några kontroversiella frågor som brukar sättas i samband med Jung. En av dessa är hans eventuella anknytning till tredje riket och den nationalsocialistiska ideologin. Författaren och Jung-forskaren Anthony Stevens har i sin korta skrift "Jung - a very short introduction" utgiven i Oxford university press välrenommerade "a very short introduction"-serie använt sig av en del kraft för att förklara Jungs placering visavi tidens antisemitism och nationalsocialism. Bland annat argumenterade Jung inom arisk-judisk-dikotomi i delar av sitt psykologiska arbete. Detta kan verka underligt i efterhand - men rastankar var allmännt accepterade - även utanför nazityskland. Att Jung använde sig av denna typ av termer behöver inte betyda något mer än att han var ett barn av sin tid. Även om vi i efterhand kan ha ett och annat att säga om denna tid.

Som vi kan se är det lätt att hitta exempel på både makro- och mikroföreteelser som påverkar den enskilda tänkaren, dennes livsval och hur den för fram sina teorier. Detta bör självfallet även kunna gälla vem som helst - inte bara en teoritillverkare. Vi har bara det som finns runt oss och inom oss att förhålla oss till.

Referenser:

• Bärtås, Magnus & Ekman, Fredrik "Orienterarsjukan och andra berättelser. Bokförlaget DN. 2001 - För diskussionen kring Harry Harlow
• Jung, Carl Gustaf, "Mitt liv - Minnen, drömmar, tankar." Wahlström och Widstrands. 1979.
• Stevens, Anthony "Jung a very short introduction". Oxford University Press. 2001.

Uwe, Uwe & Beate - Nationalsozialistischer Untergrund anfaller

Det är intressant när den svenska liberala pressen så gott som helt missar att skriva om allvarliga saker som sker i vår omvärld.  Jag tycker faktiskt att de lyckats göra detta när det gäller den så kallade "Zwickauer Terrorzelle", den nationalsocialistiska underjordiska cellen som under flera år utfört både mord och bankrån. I Sverige råder ett visst konsensus kring det extremistiska våldet - det måste delas upp på alla extremister. Att inte några andra än de högerextrema har traditionen att slå ihjäl folk är tydligen ganska ointressant för svensk mainstream-press. De gör sitt bästa för att undersöka alla utifrån "samma villkor..."

Uwe Böhnhardt (kallad "Professorssonen Böhnhardt"), Uwe Mundlos och Beate Zschäpe idag mer kända som NSU, Nationalsocialistische Untergrund eller Zwickauer Zelle. De har i en film tagit på sig tio mord, en mordserie som av polisen tidigare kallats för Döner- eller Bosporus-morden. I serien ingår även ett antal rån och sprängattentat. Som namnet antyder rör det mord på personer från Turkiet och Grekland, en mycket stor och väletablerad invandrargrupp i Tyskland. De mördade har i stor utsträckning arbetat i den så kallade Imbiss-näringen, Tysklands motsvarighet till gatukök, i och kring München och Nürnberg. Tysk press har uppmärksammat gripandet av flera olika anledningar, dels att Uwe och Uwe tog sig själva av daga när de riskerades gripas, dels att de under en så lång tid lyckats undkomma polisen och författningsskydet. Något som inte imponerat på tyska politiker... Det går rykten om att en minister svarat på frågan "Lyssnar du inte på underrättelsetjänsten?" med "Varför skulle jag vilja höra något som jag läste om i tidningen igår?" Vi kan utan tvekan mena att det råder en viss förtroendekris gentemot den hemliga polisen - något som självfallet sporrar andra debatter kring vad de egentligen är bra för och vad de egentligen skall ha för uppgifter. Det är en debatt vi borde lära oss något av i Sverige - varken Säpos storlek eller dess uppgifter är något självklart. I ett demokratiskt samhälle bör även detta bestämmas av väljarna.

Uwe, Uwe och Beate var trots cellbildningen inga ensamma galningar. Ett antal personer har i efterhand gripits för att ha hjälpt och skyddat dem. Dessa personer tillhör det nationalsocialistiska partiet NPD som får en del mandat i valen i Tyskland. Vi skulle kunna jämför det med att SD skulle stödja nazister - eller med att det inom Fremskrittspartiet skulle skolas en ung man som senare skulle utföra terrordåd.  När vi tänker efter så är cellbildningarna med stöd utifrån - från mer etablerade organisationer - det som är normen idag. Inte de marscherande zombienazisterna som varit den gängse bilden med den ensamma galningen som ett undantag. I Sverige har vi flera exempel. Malmöskytten senast och tidigare både Malexandermördarna och Lasermannen. Levande versioner av den vitt spridda och hyllade högerextremisten William Pierce romanhjältar, från bland annat Turner diaries. I Danmark har ett hemligt rasistiskt nätverk avslöjats i vilket det ingått både politiker (från Dansk folkeparti) och en polis. Nätverket - som funnits i över tjugo år och gått under täcknamnet "ORG", har inte utfört några väpnade dåd, men bland annat kartlagt meningsmotståndare i syfte att kunna göra detta. I Västerås har även några lirare försökt ge sig på den väpnade kampen, men fallit på sitt eget punderi och sin white-trashighet.

En döner både är och kan köpas på/i ett Imbiss.

I Sverige har ett antal journalister och författare med Anna-Lena Lodenius och Magnus Sandelin i spetsen försökt driva tesen att all extremism, från de djurrättsaktivister som fritar djur till Lasermannens gelikar, egentligen är samma sak. Den politiska hemvisten har ingen betydelse - det är metoderna och "extremismen i sig" som är det som ska exponeras och bekämpas. Det finns stora problem med en sådan ogenomtänkt position. Dels för att den inte stämmer - vi kan tydligt se att det politiska våldet till största del utförs av aktivister inom högerextrema grupper. De är för tillfället omöjliga att jämföra med någon annan grupp. Det rör sig också om ett våld som i sig är betydligt råare och "onödigare" då de som utsätts för det till större del används som medel för ett större mål. Gränsen för att ta till våld går väldigt lågt. Men  det är även problematiskt eftersom ett fullständigt fördömande av det politiska våldet skulle kräva att vi slutade erkänna värdet av grundläggande medborgarrättskamp, kvinnokamp och facklig kamp. Det vill säga ett politiskt våld som varit en förutsättning för den öppna demokrati som dessa journalister satt sig att skydda. Det är en lite mer komplicerad ekvation än det gängse kvällstidningsresonemanget men jag tycker ändå att de borde ha fatta det nu. Eller går det trögt av någon annan anledning?

SD-snubbar får lite uppfostrande stryk ibland - men blir knappast mördade - i alla
 fall inte av sina meningsmotståndare...

I Tyskland mobiliserar i alla fall vänstern som vanligt - bland annat i Hamburg under parollen "Der Todt ist ein meister aus Deutschland".  Frågan är vad en massdemonstration egentligen gör mot den nazistiska underjorden. I slutänden står Imbiss-föreståndaren där ensam i natten och väntar på att någon ska skjuta honom. Både i Sverige och Tyskland. Oavsett hur många som protesterat på gatan veckan innan. En massdemonstration kan hindra Svensson från att rösta på fel parti vilket självfallet är bra i och med att vi tydligt kan se den växelverkan som sker mellan vissa partier och de underjordiska grupperingarna. Men hindrar knappast den underjordiske från att fortsätta sitt värv. Och han har nu övergått till att bli en regel, inte det sjuka undantaget.