 |
| Simon Baron-Cohen-bashing... |
Vad Fine gör är att hon tittar på de resultat som forskare som exempelvis Simon Baron-Cohen kommit fram till och plockar isär dem. Hon hittar alla möjliga ingångar för kritik, men den viktigaste, som jag tänker applicera på Lechs forskning är det glapp mellan "fakta" och "verklighet" som hon använder sig av. Ja, det finns skillnader mellan kvinnor och mäns hjärnor - men vad som dessa skillnader resulterar i (om de ens har någon betydelse), vet vi inte. Hittar vi något som vi tror beror på dessa hjärnskillnader (pojkar bär inte rosa) så kan det raskt plockas isär (det är under nittonhundratalet vi började klä pojkar i blått och flickor i rosa...). Det finns stora problem med de enkla förklaringarna!
Vad Lech gör i sin avhandling är att han via ett frågematerial försöker identifiera "närheten till sina egna och andras känslor" för personer med ätstörningar. Han kommer fram till att de har en störning i sin möjlighet till att identifiera sina egna och andras känslor. Deltagarna i studien är intressanta; "The designs for the studies in this thesis were all naturalistic. All patients were treated at psychiatric or psychotherapeutic services" (s. 29). Den naturliga miljön att träffa en ätstörd i är således inom psykvården. Inte undra på att känslorna kan ligga lite på lut i så fall. Och vad menas med känslor och att "känna dessa"? Ingen definition presenteras - det är meningen att vi alla ska ha samma bild av vad ett känsloliv är. Det är mycket möjligt att vi inte har det - och att det inte behöver betyda att något är fel för det. Ett annat exempel från avhandlingen visar hur pass institutionsfixerad sjukvården blir när den tittar på de som är sjuka; "Consciousness about own and others' affects seems to be important for adequate management of interpersonal relations, and especially the kind of close relations of which the psychotherapeutic relation is an example." - Det är relationen i psykoterapin som är den intressanta - som om alla känslor måste komma fram där. Som om inte personer kanske försöka hålla tillbaka något i relationen till terapeuten.
Okej, nog med denna psykvårdsfixering. Problemet uppstår egentligen i detta; det mätbara och hur vi mäter något vi tolkar själva. Detta sker ju på en mycket prekär plats - i oss själva. Inget konstigt säger humanisten! Hermeneutik är en gammal metod! Ja, men den bygger på att vi redovisar hur den hermeneutiska cirkeln är beskaffad i vår studie, hur vår blick rör sig från det vi observerar till vår insida och ut i vår text som vi sedan presenterar. Det är detta som saknas både hos de författare som Fine undersöker och hos Lech. En redovisning om hur tolkningen egentligen går till och hur forskaren undviker att placera sina egna fördomar och vilja i resultatets ställe. Det är detta som gör forskningen meningsfull, inte bara till en samling data som viftas framför oss och som kan tolkas hur som helst. Ofta sker då tolkningen i den riktning som "man anser passar" det sammanhang den är placerad i... En annan sak är också mycket intressant rörandet detta - vad har egentligen utvecklats inom psykologin de senaste 100 åren om vi utgår från en relalibitet? Vad skiljer "att inte ha kontakt med sina känslor" från "att inte ha kontakt med sitt undermedvetna" (Freud) eller "att ha komplex kopplat till arketyperna" (Jung)? Eller "att ha mindervärdeskomplex" (Adler)? Terapeutiskt har vi inte rört oss någonstans. Alls.
