De termer vi använder oss av när vi diskuterar vår omvärld bör vara så pass väl utmejslade så att vi förstår vad det är vi säger till varandra egentligen. När det gäller hälso- och sjukvård är det egentligen ännu mer noga. Det är i alla fall så systemet är uppbyggt - för där gäller det även att vara exakt i sin beskrivning för att kunna tilldela människor behandlingar, mediciner och eventuella ersättningar via försäkringar eller annat. Det finns två stycken begrepp inom mental hälsa som jag tycker att det är svårt att diskutera eftersom vi ibland menar väldigt olika saker med dem. Det ena begreppet är depression, där det finns ett problem i att beskriva väldigt aktiva människor som deprimerade. Det andra är alkoholism, ett begrepp som har en tendens att äta upp andra typer av problem som vissa människor har med alkohol. Märk väl att jag här försöker använda "depression" och "alkoholism" som de används av folk utanför medicinsk profession. Jag försöker inte plocka fram en diskussion om hur den egentliga punktuppställda diagnosticeringen i DSM X-någonting borde vara. Detta är egentligen också ganska ointressant - de flesta människor med psykiska problem spenderar huvuddelen av sin tid tillsammans med människor som inte jobbar inom vården och det är där den egentliga diskussionen kring "vad det är som är fel" faktiskt utförs. Vad är det då jag egentligen menar fattas utifrån dessa begrepp? Jo ett par saker som följer nedan tycker jag inte diskuteras tillräckligt.
 |
| Hagamannen festade inte ofta: men det var inte bra när han gjorde det. |
Diskussion kring huruvida en människa har en alkoholism eller alkoholrelaterade problem fastnar ofta i en fråga; "Är personen beroende?" Det vill säga - måste personen dricka dagligen för att "kunna överleva". Detta är självfallet en viktig fråga. Den missar dock en rad andra problem som följer med alkoholkonsumtion. Vissa människor kan dricka en gång i månaden (och uppvisar därigenom inget beroende), men kanske beter sig på ett sätt som vi inte kan acceptera när de gör det. Hagamannen - som är ett mycket extremt exempel - borde inte ha druckit alkohol. Det var säkerligen inte hans enda problem, men varje attack han utförde skedde i samband med alkoholkonsumtion och även om vi inte vet huruvida detta var den utlösande faktorn så kan vi svårligen ifrågasätta att alkohol i alla fall hade något form av finger med i spelet. Vi behöver dessutom inte gå så långt som till Umeå. Alla har vi säkert någon bekant som brukar bete sig illa/skada sig själv eller andra och så vidare när alkohol finns med i bilden. Problemet är att det är jättesvårt att diskutera detta utan att hänvisa till felaktiga kategorier som inte är så präglade av händelsernas allvar. Att hänvisa till Hagamannen eller andra personer som "beter sig illa vid alkoholkonsumtion" som att "de har dåligt ölsinne" är ju att underdriva problemet. Men säger vi att de har "problem med alkohol" så hamnar vi direkt i en diskussion om alkoholism och beroendeproblematik. Detta trots att det inte är ett beroende som är problemet. Problemen finns även vid en spridd konsumtion. Det saknas helt enkelt bra termer för att beskriva vad som är det egentliga problemet. Det är ju ingen fara om du inte blivit beroende. Eller?
 |
| Väldigt nere - men väldigt aktiv. |
Ett annat tillfälle då jag tycker att det saknas bra termer för att föra en god diskussion rör när någon är vissen i humöret. När någon inte ser någon mening i någonting och i förtvivlan inte vet vad den ska ta sig till. Ja, men du menar en depression! Säger du kanske ögonblickligen. Det finns det väl en bra term för? Nej, det gör det faktiskt inte riktigt. I folkmun i alla fall, men även till viss del i DSM IV-kriterierna så signalerar depression inaktivitet. För att vara verkligt deprimerad - på ett sådant sätt så att det är ett stort problem - så bör du ligga ner och göra absolut nada. Tyvärr gör detta att personer som rör på sig och faktiskt gör saker uppfattas som om de inte har några egentliga problem. I alla fall i det samhälle vi lever i just nu. Detta kan faktiskt vara ganska ödesdigert. Vi kan ta Eric Harris, en av Columbine-skyttarna, som ett ganska bra exempel på när en inte omvärlden reagerat på att en person som just "inte var inaktiv" men där folk kanske borde ha reagerat på att han börjat se världen som vardandes inte värd något. Jag tror själv att en av anledningarna till att ingen reagerade ordentligt på killens problem var att han just gick upp på morgonen och gjorde det han skulle göra. Kan du resa dig ur sängen? Då är du inte deprimerad. Hatar du världen? Det är inte en sjukdom. Som vi ser finns här en del rätt allvarliga problem i hur vi kommunicerar problemen. De bör diskuteras mer även utanför DSM-kommitéerna. Det handlar om hur vi beskriver varandra och i slutänden även när vi ska bestämma oss för att hjälpa någon. Utan att veta vad vi pratar om så kan vi inte prata med varandra.
