Fick tag i en hel hög av Karen Horneys gamla självhjälpsböcker på en loppis för ett tag sedan och bestämde mig för att när tid fanns plöja igenom högen för att se vad det var för något. Horney var verksam mellan trettio- och femtitalen och hör till den socialpsykologiska skolan där vi finner henne tillsammans med Alfred Adler och Erich Fromm. De har en mer socialt inriktad psykologi än den tidigare Freudianska skolan och den samtida analytiska skolan med Carl Gustav Jung som främsta representant. Horney har använt mycket tid till att undersöka vad på den tiden kallades för neurotiska människan. En orolig själ - kanske främst att jämföra med personer som idag får diagnoser som social fobi, generellt ångestsyndrom (GAD) och panikångest. Men vissa av problemen skulle nog även kunna hitta hem i bland vad vi idag benämner neuropsykiatriska störningar som ADHD, ADD, Aspergers syndrom eller Autismspektrumstörningar och Tourettes syndrom. Det handlar om problem där ångest har en stor del i problembeskrivningen. Till skillnad från psykosen där verklighetsuppfattningen snarare verkar vara problemet. Neurosen är Horneys huvudsakliga forskningsinriktning och hon vänder och vrider på problemet med en väldigt klar inriktning: Det går att hjälpa sig själv. Det finns dessutom en samhällsudd i hennes forskning. En anledning till att många bär på neuroser är att de medmänskliga förhållandena rubbas i det konkurrensbetonade samhället. Ja, för fan, vem säger emot? Även om vi inte kallar det för neuroser idag.
På den tid som Horney verkade var en sak tämligen klar - de människor som hade tid och råd och ork att gotta ner sig rejält i sina problem de hade stora ekonomiska resursen. Idag, när de psykiska problemen på ett annat sätt blivit varje människas egendom, så är möjligheterna för den typ av stora arbeten kring dessa problem inte riktigt densamma. Det handlar idag snarare om snabba lösningar. Lösningar förresten? Det är något som de gamla psykologiska skolorna sällan talar om. Även om vi hos Horney finner en betydligt mer positiv människosyn än hos exempelvis Freud. Det är snarare förståelsen av det egna jaget som är det intressanta. Idag har vi inte råd med människor som håller på och försöker förstå sig själva. Varje individ måste vara självförsörjande. Dessutom - när Horney och andra säger "Du överdriver problemet - det är problemet" om den neurotiska människan - så säger vi snarare idag att "Du, livet är jävligt jobbigt." Då handlade det om att klara av sig själv - Nu handlar det om att klara av kraven i samhället. Terapi hos Horney är något annat än KBT och försök att lösa enskilda problem hos individ - det är i stället ofrånkomligt en genomgång av hela jaget. Det är en helrenovering - inte ett försök att byta ut några delar. Hon erkänner att det är höga mål, men att det är det enda möjliga för att skapa en förändring.
En annan sak som slår en när en läser Horney är att moral nämns så pass ofta. Den neurotiska människan är inte bara placerad i ett socialt universum utan även i ett moraliskt - något som du sällan ser i den psykologiska självhjälpsvärlden idag. I den handlar det mer om att helt enkelt hjälpa sig själv. Något som ju faktiskt utan problem kan vara både omoraliskt och amoraliskt. Hos Horney placeras neurotikern med sina höga krav på omvärlden i ett sammanhang där den måste ta ett moraliskt ansvar för sina krav. Så ett självdestruktivt beteende kan vara ett uttryck för försämring av moralen. Om det nu var dessa höga krav, riesenansprüche som de kallas på tyska, som egentligen var problemet. Neurotikern är en lika stor produkt av Horneys skrivande som av verkligheten - det märks när en läser henne - det märks för övrigt hos hennes samtida kollegor också - som den är faktiskt existerande. Något som vi måste komma ihåg när vi tittar på våra kategorier av idag.
