tisdag 25 december 2012

Ormen Friske - om fastklamrande vid forntiden som ett sjunkande skepp



Svenskt enligt många som upprörs av pepparkaka, chokladbollar och
Disneycensur.

På senare tid har en traditionsbevarande debatt av en typ som vi inte sett sedan 1990-talet dykt upp. Speciellt nu i samband med julen och de två mer eller mindre påhittade mediaspektakeln Pepparkaksgate och KalleAnkagate. Jag var själv med under förra vågen och menar nog att en stor del av mitt politiska medvetande föddes just då. Diskussionerna gick hårda om vad som var svensk och vem som var det och svaret lät sig snabbt göra sig förstått; svenskt äro det som är bonnigt, okritiskt, antiintellektuellt och dåligt genomtänkt. Det är det som vi som mest anser oss vara svenskar anser att det är. Och det bygger mycket på vår självbild. Därigenom blev raggarbilar, vikingarock och hembrännt väldigt svenskt på 90-talet. Även om det är något vi kan se över nästan hela västvärlden. Så kan det vara. Idag är det i stället Disneyfilmer som är svenskt och den förmodade aversionen mot pepparkaksgubbar i Luciatåget som anses som ytterst osvenskt.


Ormen Friskes vrak

Ibland kan dock vurmandet för svenskheten misslyckas på helt annat sätt. I tron på en förmåga att kunna göra något enbart för att en är svensk. Exempelvis bygga och styra ett vikingaskepp. Ormen Friske var en kopia av ett vikingaskepp som förliste 1950 i Tyska bukten så att hela besättningen på 15 personer gick förlorade. Det här är dumt på ett annat sätt än diskussionen ovan. Vi kan nog medge att vikingarna var ett nordiskt fenomen (även som kulturmarxister...) frågan är hur pass stor koppling vi själva i allmänhet har till dem. Och om de verkligen var bra förebilder. Men, men, det är inte det här som är det dumma. Under tiden sedan katastrofen har ett flertal olika teorier kring skeppets förlisning förts fram. Amerikanska bombplan som övade över Helgoland är en idé som förfäktats av vissa. En annan idé har varit att det fanns ett farligt konstruktionsfel i kölen. Båda dessa kan vara sanna på sitt sätt, men det är inte vad jag vill sätta fokus på.


Minnessten över de omkomna.

Jag vill föra fram en helt annan anledning - som förutom att den kan inkorporera de två ovan även kan relatera till den kulturdebatten vi ser idag. Nämligen en vilja hos vissa män att tro alldeles för mycket på sig själva och på styrkan i vilka de är. Då räcker det med att man är en svensk av frejdad stam, då har man rätt att slänga ihop ett vikingaskepp - ignorera att andra säger att kölen är felaktigt konstruerad -  sticka iväg på havet för att sedan braka ihop utan att någon tänkt att det skulle kunna skett på detta vis. Vi ser en likadan brist på självinsikt i dagens debatt kring jultraditionerna. En massa självutnämnda svenskar (ja, jag kallar Pavel Gamov och Kent Ekeroth med flera för "självutnämnda svenskar" - de är faktiskt bägge två andra generationens invandrare - vi kan fortsätta denna diskussion om tolkningsföreträde senare om någon vill) menar att andra förstör "våra" traditioner. För det första visar sig detta var fel - men jag tror inte diskussionen enbart beror på att de trollar- utan mest på att de anser sig för goda för att lyssna på andra. För det andra visar det sig vara synnerligen grunda och dåliga tolkningar av vad svenskhet egentligen är - och vad vi vill fylla i begreppet. Precis som Ormen Friskes resa mot Tyskland. En okunskap i "nationellt" skeppsbyggande och sjömanskap och en oförmåga att lyssna på andra. Det vulgärnationella i ett nötskal. Ett sjunkande skepp fullt med hål.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar