Har hunnit med fyra veckans terrorist hittils och det är dags för en ideologisk tillbakablick. Kan man säga att de personer jag tagit upp hittils utgick från en politisk övertygelse som är mer systematisk? Ted Kaczynski, UNA-bombaren, måste vi anse främst var psykiskt förvirrad. Hans manifest är inte direkt något att hänga i julgranen, och han framstår mer som en rättshaverist. Terry Nichols ligger någonstans i närheten - vad skiljer egentligen Kaczynski och Nichols från skolskjutare? Yitzak Shamir - här börjar vi närma oss. Men, vad skiljer Shamir från en person som Gustav Wasa? Shamir är verkligen ett exempel på att revolutionen var rätt om den lyckas. Kröcher-Tiedemann ligger väl ungefär på samma bana - fast hon misslyckas. Hennes scope - vad hon ville uppnå - är dessutom mycket större än Shamirs - något som säkerligen spelade in. Norbert Kröcher - som vi kommer titta på framöver har också likt Shamir lyckats vända sin karriär - dock utan att lyckas med revolutionen, eller? Vi fortsätter framåt - men bär detta i minnet - är en person som försöker förändra världen alltid psykiskt labil - är labiliteten en förutsättning för förändring? Samt - hur ideologiska måste vi vara för att vara politiska?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar