Alldeles precis nyss har vid Högskolan i Malmö en avhandling kommit ut som undersöker personer från mellanösterns syn på den psykiatriska vård de erbjuds - och vårdens syn på dessa patienter. Ni kan läsa mer om Parvin Pooremamalis avhandling här. Den berör bland annat - vilket ni kan utläsa av länken - hur arbetsterapi kan anpassas för att möta de behov som migranten med mentala problem kan ha rörande anpassad vård etc. Jag har precis läst den själv och hittar flera intressanta inslag. Exempelvis tycker jag att det är mycket bra att den blickar åt två håll: dels mot patienterna, men dels även mot den personal som har hand om dessa patienter. Den är även fräsch i sin kritik av den mossiga positivism som har legat som en våt filt över psykiatrin; men här tycker jag möjligen att linjerna mellan universalism och kulturbundenhet är för hårt dragna av avhandlingsförfattarinan. Vi kan säkerligen tänka oss att vissa saker i vårt beteende och vårt medvetande är universella medan andra är kulturbundna - något som borde diskuterats mer i arbetet. Det kommer dock fram till viss del på några ställen.
Det blev bara lite för frestande att lägga till en bild av serietolkningen
av Abdul Alhazred här. Den galne araben alltså. För er som läser
Lovecraft. Även om Alhazred väl inte var ett fall för psykiatrin.
Två andra frågor som diskuteras och som är mycket intressanta är dels relationen mellan terapeut och patient - där exempelvis språket visar sig vara viktigt för patienten - att vårdpersonalen förstår honom eller henne. Detta bör bli extra relevant i svårmätbara problem som ju psykiska åkommor är. Ett annat exempel är de känsla av skam som kan följa med den psykiska åkomman (speciellt i detta fall på grund av kulturell kontext). Här vill jag dock flika in att detta inte är något form av mellanösternproblem vilket det är lätt att få för sig om en exempelvis som svensk medelklass läser avhandlingen. Alla västerlänningar har inte gottat sig i sin ångest på divanerna. Skam inför psykisk sjukdom är jag själv som uppväxt i svensk arbetarklass djupt medveten och även mycket påverkad av. Det bör snarare vara en fråga som till sin grund är mer klassrelaterad än kulturrelaterad. Och här finner vi kanske en av avhandlingens missar: att den berör intersektionella problem utan att egentligen benämna dem för vad de är. Fast en kan ju inte få allt i och för sig.
Jag har använt lite tid till att plöja Seth Farbers nya bok om de olika antipsykiatriska strömningarna i USA idag, "The Spiritual gift of madness - The failure of psychiatry and the rise of the mad pride movement". Farber har under en längre tid intervjuat olika psykiatriska patientaktivister och dissidenter från psykiatrin och blandar dessa intervjuer med övergripande diskussioner kring den antipsykiatriska rörelsen. Det är en mycket bra bok det här - den behövs verkligen - jag själv är dock lite besviken på att det mest är New Age-folk och inte så många sociala aktivister som verkar vara på tapeten för tillfället. Som tur är verkar de flesta vara new age från rätt håll - det vill säga - de utgår från en specifik händelse i sitt liv och gör något andligt av den. De utgår inte från sitt eget behov av att tjäna pengar för att sedan utnyttja sin förmåga att dupera människor. Något som annars är tämligen vanligt inom nyandliga kretsar utifrån mina egna erfarenheter. Flera av de personer som dyker upp i Farbers berättelse är dessutom Jungianer - en rörelse och en livsfilosofi som jag ju använt en hel del tid till att undersöka tidigare. Detta gör boken ännu mer intressant i min mening.
Kate Millett - en feministikon om någon.
Inledningen till boken har skrivits av en kändis - kanske till och med en historisk person - Kate Millett. Känd för att hon författat den episka Sexual Politics, men även, vilket få vet om, diagnosticerad som manodepressiv och författare till en text om frigörelse från psykiatrin och medicinerna; The Looney-Bin Trip. Kate Millett påstår sig ha överlevt på grund av Thomas Szasz kritik av "det galna" - det var denna kritik som fick henne att ifrågasätta sin diagnos och sin medicinering och helt enkelt kasta etiketter och metoder över bord. Jag är själv väldigt ambivalent rörande Szasz. Jag gillar självklart hans tankar om att psykiatrin inte ska definiera huruvida någon är frisk eller ej. Vad jag dock har svårt med är han nyliberala tankar om ägandet av den egna kroppen, rätten till självmord, radikal individualism och så vidare. Mer om min kritik av Szasz kan ni läsa i min avhandling, speciellt i kapitel tre som handlar om Thomas Szasz och Robert Nozick. Avhandlingen hittar ni här. Jag tycker att Szasz saknar en förändringspotential eftersom hans idéer förutsätter en nyliberal antisocial kapitalism. Det är inte något vidare alls - jag tror inte att någon med "mentala problem" eller "mentala gåvor" har en fördel i det samhälle som Szasz vill skapa - för övrigt nästan det samhälle vi har idag efter välfärdssamhället sammanbrott. All heder till Millett - men jag förstår inte hennes relation till Szasz.
SPK-graffiti - "Kapitalism och dårhus - enbart folkkriget kan lösa oss från dem"
(i min rätt så fria översättning)
Några mer radikala tänkare möter oss dock i Farbers bok. Sascha DuBrul (som var i Sverige och hade en workshop på anarkistiska bokmässan 2011) och hans tankar om mentalsjukdom som "Dangerous gifts". David Oaks som tillsammans med ett antal andra före detta patienter hungerstrejkande tills American Psychiatric Association (APA) svarade på deras frågor (och som hade en dold expertpanel som mosade APAs svar när de väl kom...) och en del andra känns som friska fläktar faktiskt. Oaks är dessutom en av de få som nämner klass i diskussionen. Han beskriver sitt eget "genombrott" eller vad vi ska kalla det som händer i hjärnan då allt plötsligt rämnar som direkt relaterat till att han inte kände till de sociala koder et cetera som styrde Harvard, universitetet där han plötsligt hamnade trots sin arbetarklassbakgrund. Ensam och rädd i ett främmande land så blev han plötsligt annorlunda. Jag kan själv relatera till detta och tycker därför självklart att det är en bra historia.
David Oaks;"I came from a working-class background, and I was going to
Harvard, and people dont understand how that kind of
thing affects you to the very cell of your being."
Klass har även betydelse för Farber. Han har själv upptäckt att det verkar som att outbildade oftare får diagnosen schizofren medan utbildade får diagnosen schizoaffektiv eller bipolär. Min farbror (outbildad) lyckades faktiskt få både diagnosen manodepressiv och schizofren vid olika tillfällen. Det har i flera fall visat sig att det är ytterst svårt att skilja på "sjukdomarna" och att en person då får endera beroende på hur den verkar (vilken klass den tillhör) är ju kanske inte så underligt. Bipolär anses ju i allmänhet som en mer hoppfull diagnos än schizofren därav en möjlig anledning till att personer som är mer lika psykiatrikern utifrån utbildning, socialgrupp etc, får denna diagnos.
Kreativitet, radikalitet och galenskap. Titta på
Carl Cracks ögon runt 1.43 min in i videon.
Seth Farbers bok finns att köpa från bland annat Bokus.
Det finns vissa vapenslag som blir hyllade mer sällan än andra. Bombflyget är ett sådant - landminsvapnet ett annat. Här har i alla fall Stukapiloterna fått en sång, vad vi nu än tycker om detta.
"Jag går runt på Österlen och tittar på gubbar i linnekostymer när jag plötsligt hör konstiga ljud från baksidan av en lada. Döm om min förvåning när jag efter att ha rundat knuten får se Johan Ehrenberg stående på knä sugandes bondekodde. Han tar i med djupa drag för kung och köttnationalistiskt fosterland. Jag vet inte vad jag ska säga, tar några steg bakåt och lyckas få ur mig något; 'Johan, det är slut nu, jag måste säga upp prenumerationen.' Men Johan hör mig inte, han bara går ner på månskensbonden så det skvätter om det. Han hör inte att jag pratar med honom, han hör inte kalvarna som skriker efter sina mödrar, han ser inte kraftfodret av soja "made in nerhuggna regnskogen" som korna måste äta för att kunna producera dessa mängder av mjölk (tror du mig inte - boktips i form av en lärobok för mjölkbönder finns nedan). Han missar helt havremjölken som kan produceras i Sverige och som varken kräver miljöförstöring eller lidande barn. Han suger bara LRF-kuk i djupa drag, helt omedveten om världen."
Mejla gärna honom på johan@etc.se och berätta var du tycker om att han uppmanar till barnmisshandel. Och säg upp prenumerationen, det tänker jag göra.
Vill du läsa hur mjölk produceras, inte från galna veganer utan i en lärobok för mjölkbönder? Då tycker jag du ska låna Maria Nilssons bok som finns på ditt bibliotek;
Här kan du läsa om att ingen mjölk produceras av helt gräsätande kor. Och detta direkt från källan - från de som gör mjölken. Go Greens sojamjölk är gjord av sojabönor från Österrike, Havremjölk görs i Sverige av svensk havre. Miljövänliga och djurplågerifria alternativ att välja i stället. Dissa komjölk!
Dags att sätta tänderna i den lustiga Postantifa-rörelsen
i Tyskland. Dess största problem är att den är liberal och
således saknar förmåga att se över- respektive
underordning. Med liberal (liberal rättighetskamp) menar jag
just detta; oförståendet att kränkningen av den
som ligger ner är något helt annat än kränkningen
av den som står upp.
Ett tag sedan jag skrivit om Antideutsche - här har de i alla fall lyckats kapa en gammal Bund-dänga. Kanske lite fel ute - Bund var främst socialister och i väldigt liten utsträckning sionister.
Här har vi dessutom Antideutschevideo med bilder på Uwe, Uwe och Beate i Nationalsozialistischer Untergrund. Seriemördarna svensk media "glömde" rapportera om. Men likväl - det är tomtarna i den proisraeliska vänstern som flippar loss igen på det fria Internet.
Som tur är protesteras det också mot tokerierna;
"In dem Song singt Wojna über die Antideutschen. Diese verstehen sich als Linke und Antifaschisten. In Wirklichkeit stehen sie rechts, sind gegen Muslime unterstützen bedingungslos die israelische Besatzungspolitik und sind Anhänger imperialistischer Kriege"
Den tyska författare som jag läst och hyllat mest för tillfället är Ferdinand von Schirach. En författare som på ett sätt inte är helt olik Jens Lapidus (en jurist som skriver om brott), men som både skrivit korta texter om autentiska rättsfall och en längre skönlitterär kriminalhistoria Der fall Collini. Jag vill mena att han lyckats riktigt bra i båda fallen.
Först kom två novellsamlingar kring kända och okända tyska rättsfall, Verbrecher ochSchuld, vilka är bland de bättre novellsamlingarna jag läst från senare år. Bägge dessa finns sedan 2011 i mycket bra svenska översättningar (Som Brott och Skuld) utgivna på Albert Bonniers Förlag. Självklart så var denna utgivning presenterad på senaste bokmässan som ju speciellt uppmärksammade Tyskland som litteraturland. I Schuld vill jag främst uppmärksamma den inledande novellen Volksfest som beskriver ett autentiskt fall av gruppvåldtäkt utförd mot en sjuttonårig flicka av en tysk blåsorkester. Blåsorkestern består av synnerligen ordinära personer i en liten ort. En bilförsäljare etc - personer som anses som hederliga och normala. von Schirach uppmärksammar det vi alla egentligen vet; att det inte finns något sådant som en människa vi kan se rätt igenom.
Jag vet inte varför det kändes naturligt att sätta
en bild på Hörby blåsorkester just här.
I Verbrecher finns det ett annat fall som tilldrar sig min uppmärksamhet. Det rör den mystiske man som i självförsvar slår ihjäl två stycken unga nynazister på en tågperrong. Denna novell är fylld med små detaljer som för den ovetande kanske verkar fabulerade, men för den insatta är mycket ackurata. Det gäller männens kläder av märket Thor Steinar - ett nynazistiskt klädmärke vars ägare finns i Dubai. Små detaljer som kräver både scenkunskap och allmänbildning. Ferdinand von Schirach är bra på just detta.
Känner du igen namnet? Det finns en anledning i så fall.
Känner du igen efternamnet? Ja, han är barnbarn till Baldur von Schirach, mannen som var Reichsverteidigungskommissar i Wien i slutet av andra världskriget. En hög nazist som efter kriget förnekade att han kände till förintelsen, men som bland annat beordrade sina soldater i 2. SS-Panzerkorps att slåss till sista man för att behålla Donau. Det skulle kunna vara enkelt för Ferdinand att inte relatera ett dugg till detta. Det skulle också kunna bli riktigt slaskigt, sentimentalt och patetiskt. Men han lyckas faktiskt även med detta - denna gång i romanform som vi får hoppas även den publiceras av Bonniers.
Hanns Martin Schleyer - tiden kom i fatt SS.
Det är bland annat denna hantering av släktskapet som gör romanen Der fall Collini mycket intressant. Den handlar om ett underligt mord som en advokat får ta till sig. En italiensk man som under flera år arbetat i Tyskland går plötsligt och skjuter en tysk företagsledare. Ingen vet varför och mannen vill ingenting berätta. Det hela kompliceras av att advokaten var bekant med mordoffret och även har ett kärleksförhållande med en släkting till denna. I slutändan visar sig historien handla om direkt skuld - något som berörts i många romaner. Men inte på det orimliga genealogiska sättet som i Henning Mankells taffliga "Kinesen". Skuld kan inte ärvas i andra sammanhang än i romanen och det vet von Schirach. Däremot kan en person få sota för sitt tidigare liv och har ingen rätt att svära sig fri från det som den gjort tidigare. Besides the wench is dead är ingen förklaring. Inte ens efter ett världskrig.
Blodshämnd har en lite negativ klang i det svenska språket idag, men frågan är om vi kan bedriva någon form av försoningsprocess utan att en och annan får ge tillbaka. Det viktiga i sammanhanget är var slaget kommer ifrån; Det måste komma nerifrån för att vara rätt. I Gisle Surssons saga finns ett av de bättre exemplen på detta. En Torkel Sursson har slagit ihjäl en man vid namn Vestein. Detta har lämnat den dräptes söner drivandes vind för våg som tiggare. Åren går och ett drygt decennie senare är Torkel på ting. Han har mycket vackert svärd och när han sitter och visar det kommer en ung tiggare fram och frågar om inte han kan få hålla i svärdet. Torkel visar sin snälla sida och förlorar sitt huvud för det. Även den svärdslösa kan hämnas. Vi må ha ett statligt våldsmonopol idag och det kan ha sina fördelar; men det isländska samhället erkände även den fattiges rätt till hämnd mot den rike. En rättvisa som kan vara helt omöjlig att upprätta i en rättssal.
Ta det lugnt med dina oförätter och besök även gärna von Schirachs egen hemsida;
Efter att ha dissat drivkraften i den analytiska psykologin i ett tidigare inlägg så har jag nu hittat något som motbevisar min tidigare åsikt något. Det verkar som om Jung antingen förändrats över tid, eller helt enkelt inte är helt konsekvent. Han har i alla fall uttryckt sig på ett sätt om etiska förnimmelser som får mig att reagera mycket positivt. Det är nämligen så att en konsekvens av sökandet i det undermedvetna är att vi kanske måste göra nya moraliska val. Något som exemplifieras med detta citat ur självbiografin Mitt liv;
Jag var mycket noga med att försöka förstå varje enskild bild och varje detalj och - såvitt var möjligt - rationellt inordna och framför allt i livet förverkliga dem. Det är detta som merendels försummats. Man låter bilderna stiga upp och förundrar sig kanske över dem, men därvid får det bero. Man gör sig icke möda med att söka förstå dem, långt mindre att dra de etiska konsekvenserna. Dessa tillkortakommanden frambesvärjer det omedvetnas negativa verkningar. Även den som någorlunda förstår bilderna men tror att det räcker med detta är offer för ett farligt misstag. Ty den som inte betraktar sin insikt som en etisk förpliktelse hemfaller åt maktprincipen.
Det finns således ett ansvar hos den enskilde att följa de etiska förpliktelser som den finner i sökandet inom sig själv. Att inte göra detta skulle vara att falla från en moralisk position till en ren maktposition - där individen gör så för att den i sitt medvetna "känner för det" - något som är något helt annat än att försöka finna det rätta i sitt undermedvetna. Kanske inte helt övertygande - lite fattas allt - men i alla fall mycket intressant.
De flesta som söker i sitt inre finner att det känns fel att
döda och äta andra levande varelser när det går att
äta exempelvis falafel i stället.
Erich Weinerts dikt från 1927 som senare tonsattes av Hanns Eisler och sjöngs in av Ernst Busch till filmen Niemandsland har med sin välskrivna antimilitaristiska text på senare tid blivit ett populärt cover för antifascistiska metalband. Av någon anledning fungerar Hanns Eislers dynamiska musik bra till just metall. Det finns ju hos honom något av det pompösa (som kan bero på hans tid i Hollywood); något vi absolut finner i Östtysklands nationalsång Auferstanden aus Ruinen. Den i min mening vackraste nationalsång som någonsin skrivits. Jag tänker presentera ett par av metallcoversen här - bland annat ett ryskt mer industribetonat utfört av Slaughter 2017. De har valt den ryska översättningen av texten som ni kan lyssna på precis här nedan. Hanns Eisler verkar ha överlevt sin tid på Östtysklands frimärken - han har fortfarande en musikhögskola i eget namn.
Och det här ovanligt snygga och väldigt tyska av Metallarbeiter (bra namn för övrigt);
Ta gärna en lyssning på mitt paganistiska noise-projekt Örloglausa. Musiken ligger och grindar någonstans mellan gammal post mortem och nyare elektro. Här är en länk;
Jag fortsätter med mina betraktelser av det heraldiska nutidssverige på samma linje som tidigare; Försvarsmakten. Kriget är ju heraldikens vagga - så här är jag nog ganska rätt ute. Den här gången tänker jag uppmärksamma ett mycket välgjort heraldiskt byte. Ni kanske minns när Sparbanken bytte från sin gröna ek till den gul-blå-röda designklumpen? I efterhand tycker jag att klumpen faktiskt är ganska snygg, men vi kan nog enas om att bytet inte var världens bästa. Visst , de har behållit formen av en ek, men jag tror inte många kände sig hemma med den i alla fall. Originaleken har ju i och för sig brunnit upp, så det kanske var lika bra ändå. Nu har vi inte kommit in på det senare bytet av namn på Sparbanken - som en skarpsynt ekonomijournalist menade ledde till att man trodde att det var en bank som tjock-Steffe startat i sitt garage... Okej, nu över till något helt annat. Ett mycket lyckat byte.
Redovisningsavdelning Bergslagen
Pre-google earth et al hade vi faktiskt vissa saker som var hemliga i Sverige. Ett av dessa hysch-pysch var förbandet Redovisningsavdelning Bergslagen, populärt förkortat RAB, i Örebro. Ett ganska smart namn att gömma ett superhemligt Telekrigförband bakom. Vem bryr sig om ett gäng revisorer i gnällbältet med en bergmästarsköld? Inte många ryssar! Som sagt - inte ett dumt val alls.
Försvarsmaktens Telenät- och Markteleförband
Men det kalla kriget tog slut och vi fick internet där all information kunde spridas blixtsnabbt. Så då fanns ingen möjlighet att hålla telenätet hemlig på samma sätt. Och kanske inte heller någon anledning till detta. Redovisningsavdelningen bytte namn till Försvarsmaktens Telenät- och Markteleförband och kunde integrera en gul elektrisk blixt i sin sköld. Märk väl att färgerna är de samma; vi kan tydligt se en genealogi i sköldens utformning. Och med lite kalla kriget historia i bakhuvudet kan vi också förstå varför inte blixten fanns med tidigare. Det blixtrar inte direkt om revisorer.
Kling och Klang får på förekommen anledning illustrera detta inlägg.
Titta på videoklippet ovan från Svenskarnas partis demonstration i Eskilstuna första maj 2012. Vad är det de bär med sig? Två backar läsk! Det var ingen polis som funderade på vad de skulle med dem till? Och som tänkte att de kanske skulle beslagta dem innan flaskorna började vina kring huvudet på Eskilstunaborna? Eller hade kanske nisse och nasse backarna innanför tröjan på vägen genom staden? En blir ju fan mållös.
Thomas Jackson
Det kan i sammanhanget vara bra att påminna gemene man om att det var Svenskarnas parti som Thomas Jackson, en av de psykiatriker som var sakkunniga i utredningen kring de apatiska flyktingbarnen, nyligen anslöt sig till. Jackson är en av dem som är ansvarig för att barnen utvisades. Han menade att barnen fejkade sina apatiska tillstånd - något som senare har bevisats vara felaktigt. Om någon nu trodde något annat utan att vara nazist. Jackson har senare lämnat partiet för att bilda ett "Kristligt konservativt parti."
Det finns alltid ett problem med teorier. De vill i sin utgångspunkt vara allmängiltiga i tid och rum men lyckas alltid på ett snöpligt sätt misslyckas med detta. Ibland även på ett sådant generaliserande sätt så att vi kan mena att det är direkt diskriminerande. Jungs teorier är inte befriade från detta om det var någon som trodde det. En djupt problematisk del är hans kraftiga slagsida mot kristendomen. Religionspsykologen Hjalmar Sundén, som läste sin Jung riktigt ordentligt har bland annat visat att Jung stundom menade att kristendomen var den religion som "själen hade en naturlig benägenhet för". Ett uttalande som är mycket problematiskt.
Jung växte upp i en prästfamilj och hade en ganska tydlig relation till kristen religion. Men det är inte detta som är viktigt i sammanhanget. Det viktiga är snarare att han placerar sig så tydligt i en västlig kontext (där kristendomen har varit ytterst viktigt) och flyttar över dess egenskaper för jämförelse gentemot andra. Utifrån detta kan en lätt sedan mena att de andra gör fel - oavsett hur de gör. De gör ju inte som vi...
Läs gärna:
Sundén, Hjalmar Persona och Anima - En tillämpning av C G Jungs psykologi på sex författare. Proprius förlag. Stockholm. 1981.
