lördag 12 maj 2012

Ferdinand von Schirach

Ferdinande von Schirach
Den tyska författare som jag läst och hyllat mest för tillfället är Ferdinand von Schirach. En författare som på ett sätt inte är helt olik Jens Lapidus (en jurist som skriver om brott), men som både skrivit korta texter om autentiska rättsfall och en längre skönlitterär kriminalhistoria Der fall Collini. Jag vill mena att han lyckats riktigt bra i båda fallen.

Först kom två novellsamlingar kring kända och okända tyska rättsfall, Verbrecher och Schuld, vilka är bland de bättre novellsamlingarna jag läst från senare år. Bägge dessa finns sedan 2011 i mycket bra svenska översättningar (Som Brott och Skuld) utgivna på Albert Bonniers Förlag. Självklart så var denna utgivning presenterad på senaste bokmässan som ju speciellt uppmärksammade Tyskland som litteraturland. I Schuld vill jag främst uppmärksamma den inledande novellen Volksfest som beskriver ett autentiskt fall av gruppvåldtäkt utförd mot en sjuttonårig flicka av en tysk blåsorkester. Blåsorkestern består av synnerligen ordinära personer i en liten ort. En bilförsäljare etc - personer som anses som hederliga och normala. von Schirach uppmärksammar det vi alla egentligen vet; att det inte finns något sådant som en människa vi kan se rätt igenom.


Jag vet inte varför det kändes naturligt att sätta
en bild på Hörby blåsorkester just här.

I Verbrecher finns det ett annat fall som tilldrar sig min uppmärksamhet. Det rör den mystiske man som i självförsvar slår ihjäl två stycken unga nynazister på en tågperrong. Denna novell är fylld med små detaljer som för den ovetande kanske verkar fabulerade, men för den insatta är mycket ackurata. Det gäller männens kläder av märket Thor Steinar - ett nynazistiskt klädmärke vars ägare finns i Dubai. Små detaljer som kräver både scenkunskap och allmänbildning. Ferdinand von Schirach är bra på just detta.

Känner du igen namnet? Det finns en anledning i så fall.

Känner du igen efternamnet? Ja, han är barnbarn till Baldur von Schirach, mannen som var Reichsverteidigungskommissar i Wien i slutet av andra världskriget. En hög nazist som efter kriget förnekade att han kände till förintelsen, men som bland annat beordrade sina soldater i 2. SS-Panzerkorps att slåss till sista man för att behålla Donau. Det skulle kunna vara enkelt för Ferdinand att inte relatera ett dugg till detta. Det skulle också kunna bli riktigt slaskigt, sentimentalt och patetiskt. Men han lyckas faktiskt även med detta - denna gång i romanform som vi får hoppas även den publiceras av Bonniers.

Hanns Martin Schleyer - tiden kom i fatt SS.

Det är bland annat denna hantering av släktskapet som gör romanen Der fall Collini mycket intressant. Den handlar om ett underligt mord som en advokat får ta till sig. En italiensk man som under flera år arbetat i Tyskland går plötsligt och skjuter en tysk företagsledare. Ingen vet varför och mannen vill ingenting berätta. Det hela kompliceras av att advokaten var bekant med mordoffret och även har ett kärleksförhållande med en släkting till denna. I slutändan visar sig historien handla om direkt skuld - något som berörts i många romaner. Men inte på det orimliga genealogiska sättet som i Henning Mankells taffliga "Kinesen". Skuld kan inte ärvas i andra sammanhang än i romanen och det vet von Schirach. Däremot kan en person få sota för sitt tidigare liv och har ingen rätt att svära sig fri från det som den gjort tidigare. Besides the wench is dead är ingen förklaring. Inte ens efter ett världskrig.




Blodshämnd har en lite negativ klang i det svenska språket idag, men frågan är om vi kan bedriva någon form av försoningsprocess utan att en och annan får ge tillbaka. Det viktiga i sammanhanget är var slaget kommer ifrån; Det måste komma nerifrån för att vara rätt. I Gisle Surssons saga finns ett av de bättre exemplen på detta. En Torkel Sursson har slagit ihjäl en man vid namn Vestein. Detta har lämnat den dräptes söner drivandes vind för våg som tiggare. Åren går och ett drygt decennie senare är Torkel på ting. Han har mycket vackert svärd och när han sitter och visar det kommer en ung tiggare fram och frågar om inte han kan få hålla i svärdet. Torkel visar sin snälla sida och förlorar sitt huvud för det. Även den svärdslösa kan hämnas. Vi må ha ett statligt våldsmonopol idag och det kan ha sina fördelar; men det isländska samhället erkände även den fattiges rätt till hämnd mot den rike. En rättvisa som kan vara helt omöjlig att upprätta i en rättssal.

Ta det lugnt med dina oförätter och besök även gärna von Schirachs egen hemsida;

http://www.schirach.de/
Upplagd av kl.
Etiketter: , , , , ,