RD Laing; The divided self

Har precis läst en klassiker i antipsykiatriska sammanhang; RD Laings The Divided self.  En bok som Seth Farber menat att många i dagens psykradikala rörelse borde ha läst (de beter sig som om de har läst den), men som de vid närmare undersökning verkar ha missat helt. Jag är väl inte fullständigt imponerad av Laing - men då läser jag hans bok typ 50 år efter att den kom ut (första upplagan är från 1960). Om vi utgår från hur gammal den är så är den väldigt radikal. En sak som slår mig direkt är hur inriktad på psykossjukdomar, schizofreni och det schizoida som Laing är i sitt berättande. Det är också så att om du läser litteratur från samma tid så är det just dessa sjukdomar som är intressanta. Lite på samma sätt som att Sacks och Damasio har riktat in allt intresse mot neuropsykiatriska tillstånd idag. Vissa saker verkar överlappa varandra ganska rejält. Oförmåga att ljuga - som idag ofta tillskrivs personer med autismspektrumstörningar - tillskrivs här personer med så kallade schizoida besvär. Just den här typen av tidsspecifika förklaringar är utifrån min horisont väldigt intressanta. Vilken tid lever vi i nu? Och hur kommer vi se på den om femtio år. Det här är en fråga som är aktuell inom all vetenskap, men det blir extra viktig inom psykologi och medicin. Detta eftersom de svar som där ges till människor - och de åtgärder som utförs - kan påverka ett helt liv. Kan vara bra för en och annan som är verksam i detta område att tänka över både en och två gånger faktiskt.

Mariebergs mentalsjukhus, Kristinehamn. I bruk ungefär samtidigt som
 Laing skrev sin bok.

Laing ifrågasätter egentligen två delar av sin samtida psykologi och psykiatri. Först Freud och Jung, vars begrepp han anser vara alldeles för klumpiga för att förklara psykoser med, men även sitt eget skrå, psykiatrin, där han ser en oförmåga att sätta sig in i patienternas situation över huvud taget. Ni kan se ett exempel på den psykiatri som Laing verkade inom ovan - stora institutioner där folk stannade hela livet. Det är detta han kritiserar. Skillnaden mellan Laing och dagens psykiatri (med ett fåtal undantag) är att Laing har koll på hur verklighetens gränser är beskaffade - eller i alla fall hur dessa gränser har undersökts. Han har läst teologer som Tillich och Bultmann samt filosofer som Sartre och Ponty. Och han använder de insikter som dessa har frambringat på ett sådant sätt så att det blir lättare att förstå den sjuke. Tyvärr, utifrån min mening så fastnar har lite för mycket i kroppen och den kropps-själsdualism som av många utmålats som skurken i det sjuka självet. Jag själv har ifrågasatt bevisen för att ett "embodied self" automatiskt skulle tycka bättre om sig själv och därigenom vara friskare (om nu dessa två egenskaper har med varandra att göra), i min avhandling. Den schizoide är på många sätt lik den självdestruktive - som jag beskrivit i avhandlingen - på så sätt att det finns en egenskap av angrepp på den egna personen inskrivet i det sjuka. Det är här Laing plockar fram en ren omvårdnadsgränsdragning - "You can screw a dead person - but you cannot feed them" - citatet är från en av hans patienter. En patient som visar upp gränserna för att bry sig om en sjuk människa; en människa som anser sig själv vara, eller försöker göra sig själv till, död. Du kan knulla en död människa, men det visar inte att den lever. Du kan dock aldrig mata en död människa. Det är sextiotal och det är vulgärt. Men vad Laing och hans patient diskuterar handlar om hur vi kan kommunicera med varandra på rätt sätt.

Kommunikation - saknas ofta.

Mycket som Laing egentligen vill göra rör kommunikation. En åtgärd som motverkar ensamhet och som möjligtvis kan förbättra för den som anser sig som "redan död för omvärlden". Han skriver inte att det kommer att bota människor - men han verkar mena att det i alla fall kanske kan förmildra och förhindra ett ensamt och självhatande beteende. Jag har ingenting emot detta alls - det är helt min linje. Däremot känns det som om han ibland tillskriver den psykotiske väldigt mycket mer agentskap än vad jag sett hos de personer som jag mött och som varit psykotiska. Jag är uppvuxen med en schizofren farbror och har använt ganska mycket tid av mitt liv - de senaste tjugo åren - till att frivilligt och ofrivilligt umgås med och observera personer med psykiska problem. Jag är inte heller frisk själv - även om jag förhoppningsvis inte kommer utveckla en psykos. Det finns flera exempel som Laing tar upp som jag på ett eller annat sätt känner igen mig själv eller andra i. Självklart kan det finnas väldigt olika förutsättningar för agenskap hos olika människor. Och - det är väl egentligen fel att klaga när någon är hoppfull. Men vi kanske ska tänka lite på att Laing var tjugoåtta år när han skrev boken och att han inte kan ha varit aktiv som psykatriker speciellt länge. Sådant kan leda till en kanske överdriven tilltro till möjligheter att förändra en persons situation. I alla fall inom det system som Laing verkade i för femtio år sedan och det system som vi lever i idag. De är olika men ändå inte olika. 

Screw // Feed

Det som är tragiskt med den här typen av litteratur är hur den känns aktuell i en tid då alla förändringar borde ha hunnits utföras. Det är kanske en anledning till att påminna oss om att förändrinar inte bara kräver nya idéer, utan även resurser. Resurser som vi tyvärr inte ser i psykvården idag. Pengar kan vara en av flera nycklar till problemen.

Antipsykiatri; Seth Farbers "The Spiritual gift of madness"

Jag har använt lite tid till att plöja Seth Farbers nya bok om de olika antipsykiatriska strömningarna i USA idag, "The Spiritual gift of madness - The failure of psychiatry and the rise of the mad pride movement". Farber har under en längre tid intervjuat olika psykiatriska patientaktivister och dissidenter från psykiatrin och blandar dessa intervjuer med övergripande diskussioner kring den antipsykiatriska rörelsen. Det är en mycket bra bok det här - den behövs verkligen - jag själv är dock lite besviken på att det mest är New Age-folk och inte så många sociala aktivister som verkar vara på tapeten för tillfället. Som tur är verkar de flesta vara new age från rätt håll - det vill säga - de utgår från en specifik händelse i sitt liv och gör något andligt av den. De utgår inte från sitt eget behov av att tjäna pengar för att sedan utnyttja sin förmåga att dupera människor. Något som annars är tämligen vanligt inom nyandliga kretsar utifrån mina egna erfarenheter. Flera av de personer som dyker upp i Farbers berättelse är dessutom Jungianer - en rörelse och en livsfilosofi som jag ju använt en hel del tid till att undersöka tidigare. Detta gör boken ännu mer intressant i min mening.

Kate Millett - en feministikon om någon.

Inledningen till boken har skrivits av en kändis - kanske till och med en historisk person - Kate Millett. Känd för att hon författat den episka Sexual Politics, men även, vilket få vet om, diagnosticerad som manodepressiv och författare till en text om frigörelse från psykiatrin och medicinerna; The Looney-Bin Trip. Kate Millett påstår sig ha överlevt på grund av Thomas Szasz kritik av "det galna" - det var denna kritik som fick henne att ifrågasätta sin diagnos och sin medicinering och helt enkelt kasta etiketter och metoder över bord. Jag är själv väldigt ambivalent rörande Szasz. Jag gillar självklart hans tankar om att psykiatrin inte ska definiera huruvida någon är frisk eller ej. Vad jag dock har svårt med är han nyliberala tankar om ägandet av den egna kroppen, rätten till självmord, radikal individualism och så vidare. Mer om min kritik av Szasz kan ni läsa i min avhandling, speciellt i kapitel tre som handlar om Thomas Szasz och Robert Nozick. Avhandlingen hittar ni här. Jag tycker att Szasz saknar en förändringspotential eftersom hans idéer förutsätter en nyliberal antisocial kapitalism. Det är inte något vidare alls - jag tror inte att någon med "mentala problem" eller "mentala gåvor" har en fördel i det samhälle som Szasz vill skapa - för övrigt nästan det samhälle vi har idag efter välfärdssamhället sammanbrott. All heder till Millett - men jag förstår inte hennes relation till Szasz.

SPK-graffiti - "Kapitalism och dårhus -  enbart folkkriget kan lösa oss från dem"
(i min rätt så fria översättning) 

Några mer radikala tänkare möter oss dock i Farbers bok. Sascha DuBrul (som var i Sverige och hade en workshop på anarkistiska bokmässan 2011) och hans tankar om mentalsjukdom som "Dangerous gifts". David Oaks som tillsammans med ett antal andra före detta patienter hungerstrejkande tills American Psychiatric Association (APA) svarade på deras frågor (och som hade en dold expertpanel som mosade APAs svar när de väl kom...) och en del andra känns som friska fläktar faktiskt. Oaks är dessutom en av de få som nämner klass i diskussionen. Han beskriver sitt eget "genombrott" eller vad vi ska kalla det som händer i hjärnan då allt plötsligt rämnar som direkt relaterat till att han inte kände till de sociala koder et cetera som styrde Harvard, universitetet där han plötsligt hamnade trots sin arbetarklassbakgrund. Ensam och rädd i ett främmande land så blev han plötsligt annorlunda. Jag kan själv relatera till detta och tycker därför självklart att det är en bra historia.

David Oaks;"I came from a working-class background, and I was going to
Harvard, and people dont understand how that kind of
thing affects you to the very cell of your being."

Klass har även betydelse för Farber. Han har själv upptäckt att det verkar som att outbildade oftare får diagnosen schizofren medan utbildade får diagnosen schizoaffektiv eller bipolär. Min farbror (outbildad) lyckades faktiskt få både diagnosen manodepressiv och schizofren vid olika tillfällen. Det har i flera fall visat sig att det är ytterst svårt att skilja på "sjukdomarna" och att en person då får endera beroende på hur den verkar (vilken klass den tillhör) är ju kanske inte så underligt. Bipolär anses ju i allmänhet som en mer hoppfull diagnos än schizofren därav en möjlig anledning till att personer som är mer lika psykiatrikern utifrån utbildning, socialgrupp etc, får denna diagnos.

Kreativitet, radikalitet och galenskap. Titta på

Carl Cracks ögon runt 1.43 min in i videon.

Seth Farbers bok finns att köpa från bland annat Bokus.