Simonängeln - en psykoanalytisk arketyp

Sture Bergwall

Då och då när det skrivs om Thomas Quick/Sture Bergwall så nämns en rätt speciell händelse i hans barndom. Mordet som hans föräldrar, pingstvännerna Ove och Thyra, ska ha utfört på hans bror Simon.  Denna Simon har bara setts av Quick/Bergwall själv (och möjligen då hans föräldrar om historien skulle vara sann). Han ska faktiskt ha bevittnat både Simons födelse, hans död och hans begravning. Begravningen ska ha skett någonstans i skogarna i Dalarna och enligt uppgift har Quick/Bergwall varit ute och letat efter Simons grav tillsammans med psykoterapeuten Birgitta Ståhle och en vårdare. De har letat efter "Simonängeln" som Quick/Bergwall uttryck det. Men, det finns något lätt skumt över den här historien, och det är inte bara att Quick/Bergwall skrikit saker som "Nomis kom och hjälp mig!" när de vallat honom. Historien liknar alldeles för mycket andra historier från psykoanalysens historiegalleri. och denna likhet minskar inte när det finns tecken på en sexuell relation mellan Sture och Thyra. Här finns likheter med historier som har underhållits av det kotteri av psykoterapeuter som Birgitta Ståhle ska ha tillhört. Det kotteri som brukar relateras till objektrelationsteorin och Margit Norell (1914-2005). Jag har passat på att läsa den enda skrift som detta gäng har lyckats publicera (en antologi). Och hittat två ganska intressanta relaterande berättelser. Vi ska titta närmare på dessa.

Psykoanalys

Psykoanalysen kan vara det mest pompösa navelskåderi som skapats. Det gäller speciellt de personer som skapat den, vars personhistoria fick stort genomslag på hur det inre skulle tolkas. Dessa personers (Freud är en av dem) egna berättelser från barndomen fick ett stort genomslag. Under den period som psykoanalysen grundlades var barnadödligheten relativt hög i centraleuropa - även bland över- och medelklass. Bland de historier som traderas är självfallet därför historier om döda syskon något som sticker ut för en nutida läsare. Och självfallet var det något som traumatiserade de som levde på den tiden, även om det var något som inte var ovanligt. Det är därför kanske inte så konstigt att det döda syskonet fått en ganska stor plats inom psykoanalysen. Tyvärr dock på ett okritiskt sätt. Idag är ju barnadödligheten märkbart lägre, och erfarenheten av ett syskon som avlider därför mer ovanlig. Det döda syskonen verkar dock leva kvar som någon form av psykoanalytisk arketyp. En rollfigur som kan arbetas in i en berättelse - och som om den kommer med kan medfölja användning av ett större teoristoff. Något som självklart den analyserande vill ska ske.

Det finns flera exempel på det döda syskonet bland psykoanalytiska kändisar. Så många så att det nästan kan ses som en arketyp. Harry Guntrip - en engelsk psykoanalytiker som inspirerat svenska utövare av objektrelationsteorin - har den tvåårige lillebrodern Percy och traumatiska minnen av hur denne ligger död i mammans knä. Även hos Freud så finns en död broder - Julius. Bägge dessa berättelser tas upp och beläggs med relevans i "Ett rum att leva i". Det kan verka självcentrerat - men det är tydligen så psykoanalys ska bedrivas. I alla fall i detta sammanhang. "Det måste finnas ett dött barn här någonstans - det finns det ju i alla andra berättelser!"Frestelsen måste ha varit överväldigande både för Sture Bergwall och hans terapeuter att föra in ett dött syskon i berättelsen. Risken för övertolkning är rätt stor här verkar det som. Om du ska försöka implementera idolernas alla döda syskon (från en tid med högre barnadödlighet) till ett välfärds-Sverige. Övertolkning är nog för övrigt mer en del av tidsanda än just enbart psykoanalys. Vi finner den även hos analytisk psykologi. Självfallet har ett avlidet syskon relevans i en människas livsberättelse - men den kan ju inte belastas med så mycket relevans så att vi är tvungen att skapa döda syskon för att andra livsberättelser ska gå ihop. Speciellt i en tid där syskondöd i unga år blivit rätt rejält ovanligt.

Antologin

Den person som får helt klart störst uppmärksamhet i "Ett rum att leva i...", den antologi som sammanställts av kretsen kring Margit Norell, är Sandor Ferenczi. En elev till Freud känd för bland annat sin "Confusions of tongues"-teori. En teori som försöker förklara psykiska problem hos en patient med trauman i barndomen. Och där dessa trauman gärna får en koppling till sexuella övergrepp utförda av auktoriteter för barnet (som föräldrar). Känns det igen? Är det inte precis detta som diskuterats och belagts med problematik i fall som styckmordet på Catrine da Costa och Södertäljeflickan? Grejen är att problematiken i denna tolkning faktiskt uppmärksammades redan i den konflikt som ledde till brytning mellan Ferenczi och Freud. Ferenczi hade en patient, Elisabeth Severn, som berättade de mest märkliga barndomshistorier om övergrepp. Ferenczi trodde på Severn, medan Freud ställde sig skeptisk till historierna. Tillslut ledde detta till en brytning mellan dem båda. Även i tidig psykoanalys fanns det således en diskussion om hur patientens sanningsanspråk skulle hanteras. De kan ju - speciellt i en rättssituation - ge konsekvenser. 

Norells korta och ganska ointressanta förord. Det nämns dock
ofta när folk vill säga något om Säter, objektrelationsteori osv.

Det finns något mer hos Ferenczi som kan förklara vissa fenomen inom den typ av rättspsykologi som behandlas här. Enligt Ferenczi får inte terapeuten vara neutral. Hen måste typ älska patienten. Frågan är om det egentligen går att bete sig på något annat sätt i en miljö som Säter? Om du försöker vara neutral så är nog chansen rätt stor att du glider iväg åt andra hållet och börjar hata dina analysander. Kombinera gärna detta tänk med 60-70-talets naiva solidaritet så kan du se varthän det kanske kan barka. Okritiskhet, dåliga historier om döda barn, solidaritet. Vaga sanningsanspråk. Och så vidare.

Andersson, Britt, Brattbakk-Göthberg, Tulla, Liljeström, Gillan, Lindholm, Cajsa, Ståhle, Birgitta & Turstedt, Kerstin "Ett rum att leva i - Om djupgående psykoterapeutiska processer och objektrelationsteori" Carlssons Bokförlag. 1999.

Elöverkänslighet

En Facebook-grupp.

Det finns en grupp för elöverkänsliga på Facebook. Pun intended.

Ett oförsvarligt svar

Länk till texten i fråga

Nino Mick har i ett Youtube-klipp uppmärksammat ett intressant, ja faktiskt helt bisarrt svar som Svenska Psykologförbundets etikråds ordförande Per Magnus Johansson, gett i ett läsarbrev i förbundets tidning. Frågan är från en psykolog som ibland blir uppmanad av patienter (som det verkar) att använda sig av ett könsneutralt språk. Det verkar som om psykologen ifråga inte är villig att göra detta, till och med som att denne verkar vara förolämpad i sin yrkesroll av detta krav. Utifrån detta har etikrådets ordförande gett ett svar som närmast kan beskrivas som ett försvar för att psykologen med gott samvete kan skicka patienten vidare, eftersom "ordet hen inte finns i Svenska akademins ordlista". Varför blir nu jag med flera upprörda över detta?

Hippokrates

För det första kan vi ju undra, eftersom det nu är etikrådets ordförande som svarat, vem som bör vara i centrum för en vårdetik? Är det utövaren? Bör en kardiolog kunna välja bort kvinnliga patienter för att de har "så diffusa symtom vid hjärtinfarkt"? Eller ska vårdpersonal i allmänhet välja vilka deras patienter bör vara utifrån vad de tycker om dem? Vanligtvis brukar vi inte resonera så - vi brukar mena att patienten är i fokus. Hippokrates ed, som vanligtvis brukar ses som den första vårdetiska texten, beskriver vårdgivarens skyldigheter gentemot sin omgivning. Vad Per Magnus Johansson beskriver verkar snarare vara det motsatta: Patientens skyldigheter mot psykologen. Skyldighet ett - Du ska identifiera dig med det kön som din psykolog tycker är lämpligt.

Newsflash: Det är ganska jobbigt att inte identifiera sig med det kön
som omvärlden tillskriver dig. Omvärlden kan vara rätt jobbig då.

Varför är detta ett problem då? Det är väl bara att välja en annan psykolog? För det första eftersom HBTQ-personer är mer utsatta för psykisk ohälsa. De är således en riskgrupp i vilken det verkligen finns många som är i behov av hjälp. Besök Folkhälsoinstitutets hemsida för att lära dig mer om detta. Därför kan vi önska en bättre beredskap hos vårdpersonalen. För det andra för att det inte bara är att byta psykolog - kontakten med vårdgivare är inte given även om du vårdas av landstinget - du ska vara glad om du över huvud taget får träffa en psykolog. Men den tredje anledningen är viktigast. Vården ska vara till för alla, oavsett vem du är. Om Psykologförbundets etikråd får bestämma så är den tydligen bara till för de patienter som psykologerna kan känna igen sig själva i. 

Wilhelm Reich: Den sexuella revolutionen

Upplagan från 1971; Till människans
självstyrande karaktärsstruktur.

Jag läste en massa Reich runt millenieskiftet, så det bör väl bli dags att läsa om dem nu. Egentligen kan han inte ge oss speciellt mycket alls nuförtiden - det som inte var självklart då är självklart nu och skillnaden därimellan kan vara svår att förstå. När en läser Reichs äldre texter är det viktigt att ha det tidiga nittonhundratalets utveckling av de sexuella friheterna i bakhuvudet. Att det var en röd och svart utvecklingshistoria kanske någon kan upplysa exempelvis "frihetssträvarna" i Centerpartiet om. Jag tror att de missat det - en läser väldigt lite historia på Ekonomprogrammet. Att borgarna 1910 införde en lag som förhindrade upplysningar kring användandet av preventivmedel kallad Lex Hinke - efter den  Ungsocialistiska författaren Hinke Berggren - har nog på ett Arkelstedskt sätt missats.

Lex Hinke

Reich och Hinke följer varandra på ett annat intressant sätt. Den första upplagan av "Den sexuella revolutionen" kom 1935 och tidigt i Reichs produktion verkar det ha funnits ett visst hopp till Sovjetunionen. I förordet till 1944 års upplaga har detta dock ändrats radikalt. Reich menar nu att Sovjetunionen är ett sexualpolitiskt reaktionärt land. Inte för att det uttrycks i klartext, men den avstannade utvecklingen i Sovjet kan vara en av anledningarna. I Reichs "Freudo-Marxism" sitter nämligen sexualfientligheten ihop med klassmotsättningarna; i det klasslösa samhället är sexualiteten fri. Eller ja, den är inte tyngd av ett ojämlikt samhälle. Freudo-marxismen - för att spinna vidare på denna tråd - skiljer sig för övrigt bland annat genom att vara dialektisk i sin utformning. Det finns inga absolut givna företeelser i det mänskliga psyket - de är i dialog med sin omvärld på ett sätt som gör att vi inte kan fixera dem. Om vi vill skapa ett absolut - dialektiskt-kontinuum med två av Freuds lärjungar i vardera ände så skulle vi placera Wilhelm Reich på ena sidan (dialektisk) och Carl Gustav Jung på andra sidan (absolut).

Det pratas extremt lite om kvinnans
möjligheter i Sovjetunionen.

Vad är det då Reich vill förändra? I första rummet vill han göra äktenskapet frivilligt, hindra samhället från att tvinga ungdomen till askes samt motarbeta tvångsfamiljen. Förändringar som vi idag delvis ser som självklara. Det viktiga är kanske att veta att de inte var det på 30-talet. Inte alls faktiskt. Jag har roat mig med att skanna in några gamla publikationer som upplyser om den sexuella situationen i tredje riket. Dessa utkom under ungefär samma period som Reich arbetade och kan användas som ett raster för att förstå hur världen egentligen såg ut.

• SL Solon och Albert Brandts "Barnavel och könsmoral i Tredje riket" Östeuropa-Förlag. 1939
• Hilde och Kurt Singers "Tvångssterilisering i Tredje riket" Federativs förlag. 1936 (förord av Elise Ottesen-Jensen)

Om ni intresserar er för hur motståndarsidan såg på sexualiteten så är den här publikationen mycket intressant - inte en nazistisk skrift - det var så här Svenska kyrkan arbetade på 40-talet...

• Allan Svantesson "Ungdomens fiende no 1 - Den offentliga moderna dansen" Svenska Kyrkans Diakonistyrelses förlag. 1941.

Vad Wilhelm Reich arbetade med på 30- och 40-talet var således extremt relevant. Tyvärr är han mest känd för hans amerikanska urballning ett antal år senare. Vi bör nog beröra den perioden med...

Amerikansk utgåva.

Som extremt många intellektuella i det tyskspråkiga Europa (minus Schweiz) blev Wilhelm Reich tvungen att sticka innan 40-talet började. Han hamnade i USA och det är här den berömda övergången från radikal sexualupplysare till tossig new age-person sker. Det är nu han skapar begreppet Orgone (efter organism och orgasm) och menar att denna energi är något du kan samla på dig i speciella ackumulatorer. För den som vill veta mer så har jag plockat fram en gammal instruktion ur mina gömmor. Bjuder på den, ni eventuella hippies som läser detta.

• Wilhem Reich "The Orgone Energy Accumulator - It's Scientific and Medical use." 1951

Det ballar ur.

Brev från samhället

Ni kanske minns Eriks Erikssons bok "Brev till samhället" som kom för några år sedan? En galning skriver brev till företag och myndigheter - en IRL-trollning som roade rätt många - även mig delvis. Jag var dock inte riktigt lika såld som alla andra, vilket jag uttryckte rätt ofta i diskussioner om boken. Visst, Hassan-humor är ganska kul, men verkligheten är nästan alltid roligare. Den överträffar liksom dikten - är mörkare, äckligare och mer cynisk. Om nu verkligheten verkligen finns - vilket det jag ska presentera för er ibland kan få en att betvivla. I alla fall hur denna verklighet manifesterar sig. En anledning till att jag inte var såå imponerad av Erikssons bok är att jag efter flera år som yrkesverksam arkivarie samt på egen hand på fritiden har lyckats få ihop till en ganska intressant samling av verkliga brev. Brev från så kallade galningar till deras motparter. Jag vet, genom att prata med äldre kollegor, att jag inte hittat de mest imponerande breven, men vissa av dem är i alla fall tillräckligt bra för att stå som exempel. Alla är inte från arkiv heller - vissa har kommit till vänner och bekanta. Vem som helst kan vara ett mål för den tokige.

Jag drömmer tidvis sanndrömmar - och nu är det bråttom!

När brev kommer till en myndighet och visar prov på att vara från en galning så brukar registratorn ibland undvika att stämpla in dem bland de andra skrivelserna i diariet. Ofta, eftersom de brukar vara ställda till en chef, hamnar de bland de så kallade handbreven. De mer informella skrivelserna. Där trängs dessa verklighetens Eriksson med tackbrev och festinbjudningar. Ett tydligt sätt för myndigheten att skilja mellan sans och osans. Eller kanske ett sätt att uppgradera den tokige - eller visa henoms verkliga status. Det är ju inte vem som helst som skickar handbrev.

Någon börjar bli lite orolig.

Men kanske har hittat lösningen på problemet.

Andra är säkra på sin sak och har historiska bevis.

Men gillar inte Dagens Nyheter.

Andra är helt och hållet tokiga.

Men behärskar verkligen ordens suggestiva kraft.

Drabbad av homopsykosen; en terapeutisk utflykt som hamnar fel

Hittade Svein Haugsgjerds gamla bok Psykoterapi och miljöterapi vid psykoser från 1985 (Kom 1983 i Norge) på en lokal second hand. För en femma så tänkte jag att den helt klart var köp- och läsvärd. "Varför ska en läsa gamla böcker om terapi?" Kan någon undra - "Den borde ju vara helt inaktuell?" Jo, precis. Men de som har utfört terapin och de som undergått den finns ju fortfarande, även om det är nästan trettio år sedan den kom ut. Eller deras efterlevande. Min farbror var psykotisk under 80-talet och skulle i teorin mycket väl kunnat vara en av dem - även om jag inte tror att han fick någon terapi. Möjligheten finns via en sådan här skrift att ställa frågan hur de tänkte under tidsperioden och vad det var som var viktigt. Psykoterapi är ju dessutom inte det första en tänker på när en hör "psykos". Av de flesta uppfattade som ett tillstånd som en person inte kan bli frisk från - enbart möjligtvis bli bättre av starka mediciner. Detta går faktiskt nästan fram via omslaget på boken. Ni ser väl att "Psykoser" är skrivet lite i skräckfilms-stil? Inte som bloddrypande bokstäver á la vampyrfilm men i alla fall nästan. Men detta skräckinjagande ska i alla fall kunna möta den mer bakåtlutade och mänskliga terapin. Min nyfikenhet blev helt klart kittlad.

Michel Foucault

Haugsgjerd var, på ett sätt, inte helt ohipp för sin tid. Texten innehåller referenser till Foucault, Deleuze/Guattari och Lacan och känns rätt modern för att vara trettio år gammal. Fast de var väl moderna då också i och för sig - det är väl bara att de inte nämns så ofta längre inom psykologi och medicin. Andra saker attraherar också, han lägger förklaringen till psykosen i det medicinska, kanske i dopaminsystemet, men menar att detta inte utesluter andra behandlingsmetoder. Psykosen är ett livsöde - ingen vanlig sjukdom. Haugsgjerd förespråkar en moderat medicinering, gruppboende och terapi för att ändra de små sakerna. Även åtgärder gentemot den psykotiskes familj - för att hjälpa dem att hantera sin anhöriges sjukdom ingår. Mycket av detta dyker upp idag i psykradikala sammanhang. Vi kan även se det hos psykiatriker som den avlidne Edward Podvoll. En dyr metod kanske, men inte omöjligt i en offentligt finansierad vård. En blir positiv när en läser om det.

Viktig debattbok från 1978.

Därför blir en lite lätt chockad när en diskussion om homosexualitet bland de intagna inleds av författaren. De har haft "problem med homo- och bisexualitet" på det boende som författaren är psykiatriker på och "homosexualitet representerar allt som är skamligt, föraktat, oacceptabelt inom oss själva." Lite skumt - det här är ändå ett par år efter ockupationen av Socialstyrelsen (1979) och flera år efter Stonewall (1969). Båda dessa händelser borde ha uppmärksammats i Norge. Dessutom gavs en rätt vass debattbok om homosexualitet (främst manlig) ut fem år tidigare i samma stad som författaren var verksam. Detta borde om inte annat lett till en något mer nyanserad syn på sexualitet. Men tydligen inte.   Jag förväntar mig faktiskt lite mer insikt hos någon som jobbar med människor. Även 1983.

Karen Horney; Gammal självhjälp revisited

Fick tag i en hel hög av Karen Horneys gamla självhjälpsböcker på en loppis för ett tag sedan och bestämde mig för att när tid fanns plöja igenom högen för att se vad det var för något. Horney var verksam mellan trettio- och femtitalen och hör till den socialpsykologiska skolan där vi finner henne tillsammans med Alfred Adler och Erich Fromm. De har en mer socialt inriktad psykologi än den tidigare Freudianska skolan och den samtida analytiska skolan med Carl Gustav Jung som främsta representant. Horney har använt mycket tid till att undersöka vad på den tiden kallades för neurotiska människan. En orolig själ - kanske främst att jämföra med personer som idag får diagnoser som social fobi, generellt ångestsyndrom (GAD) och panikångest. Men vissa av problemen skulle nog även kunna hitta hem i bland vad vi idag benämner neuropsykiatriska störningar som ADHD, ADD, Aspergers syndrom eller Autismspektrumstörningar och Tourettes syndrom. Det handlar om problem där ångest har en stor del i problembeskrivningen. Till skillnad från psykosen där verklighetsuppfattningen snarare verkar vara problemet. Neurosen är Horneys huvudsakliga forskningsinriktning och hon vänder och vrider på problemet med en väldigt klar inriktning: Det går att hjälpa sig själv. Det finns dessutom en samhällsudd i hennes forskning. En anledning till att många bär på neuroser är att de medmänskliga förhållandena rubbas i det konkurrensbetonade samhället. Ja, för fan, vem säger emot? Även om vi inte kallar det för neuroser idag.

På den tid som Horney verkade var en sak tämligen klar - de människor som hade tid och råd och ork att gotta ner sig rejält i sina problem de hade stora ekonomiska resursen. Idag, när de psykiska problemen på ett annat sätt blivit varje människas egendom, så är möjligheterna för den typ av stora arbeten kring dessa problem inte riktigt densamma. Det handlar idag snarare om snabba lösningar. Lösningar förresten? Det är något som de gamla psykologiska skolorna sällan talar om. Även om vi hos Horney finner en betydligt mer positiv människosyn än hos exempelvis Freud. Det är snarare förståelsen av det egna jaget som är det intressanta. Idag har vi inte råd med människor som håller på och försöker förstå sig själva. Varje individ måste vara självförsörjande. Dessutom - när Horney och andra säger "Du överdriver problemet - det är problemet" om den neurotiska människan - så säger vi snarare idag att "Du, livet är jävligt jobbigt." Då handlade det om att klara av sig själv - Nu handlar det om att klara av kraven i samhället. Terapi hos Horney är något annat än KBT och försök att lösa enskilda problem hos individ - det är i stället ofrånkomligt en genomgång av hela jaget. Det är en helrenovering - inte ett försök att byta ut några delar. Hon erkänner att det är höga mål, men att det är det enda möjliga för att skapa en förändring.

En annan sak som slår en när en läser Horney är att moral nämns så pass ofta. Den neurotiska människan är inte bara placerad i ett socialt universum utan även i ett moraliskt - något som du sällan ser i den psykologiska självhjälpsvärlden idag. I den handlar det mer om att helt enkelt hjälpa sig själv. Något som ju faktiskt utan problem kan vara både omoraliskt och amoraliskt. Hos Horney placeras neurotikern med sina höga krav på omvärlden i ett sammanhang där den måste ta ett moraliskt ansvar för sina krav. Så ett självdestruktivt beteende kan vara ett uttryck för försämring av moralen. Om det nu var dessa höga krav, riesenansprüche som de kallas på tyska, som egentligen var problemet. Neurotikern är en lika stor produkt av Horneys skrivande som av verkligheten - det märks när en läser henne - det märks för övrigt hos hennes samtida kollegor också - som den är faktiskt existerande. Något som vi måste komma ihåg när vi tittar på våra kategorier av idag.

Diagnostiska problem; alkoholism och depression

De termer vi använder oss av när vi diskuterar vår omvärld bör vara så pass väl utmejslade så att vi förstår vad det är vi säger till varandra egentligen. När det gäller hälso- och sjukvård är det egentligen ännu mer noga. Det är i alla fall så systemet är uppbyggt - för där gäller det även att vara exakt i sin beskrivning för att kunna tilldela människor behandlingar, mediciner och eventuella ersättningar via försäkringar eller annat. Det finns två stycken begrepp inom mental hälsa som jag tycker att det är svårt att diskutera eftersom vi ibland menar väldigt olika saker med dem. Det ena begreppet är depression, där det finns ett problem i att beskriva väldigt aktiva människor som deprimerade. Det andra är alkoholism, ett begrepp som har en tendens att äta upp andra typer av problem som vissa människor har med alkohol. Märk väl att jag här försöker använda "depression" och "alkoholism" som de används av folk utanför medicinsk profession. Jag försöker inte plocka fram en diskussion om hur den egentliga punktuppställda diagnosticeringen i DSM X-någonting borde vara. Detta är egentligen också ganska ointressant - de flesta människor med psykiska problem spenderar huvuddelen av sin tid tillsammans med människor som inte jobbar inom vården och det är där den egentliga diskussionen kring "vad det är som är fel" faktiskt utförs. Vad är det då jag egentligen menar fattas utifrån dessa begrepp? Jo ett par saker som följer nedan tycker jag inte diskuteras tillräckligt.

Hagamannen festade inte ofta:
men det var inte bra när han
gjorde det.

Diskussion kring huruvida en människa har en alkoholism eller alkoholrelaterade problem fastnar ofta i en fråga; "Är personen beroende?" Det vill säga - måste personen dricka dagligen för att "kunna överleva". Detta är självfallet en viktig fråga. Den missar dock en rad andra problem som följer med alkoholkonsumtion. Vissa människor kan dricka en gång i månaden (och uppvisar därigenom inget beroende), men kanske beter sig på ett sätt som vi inte kan acceptera när de gör det. Hagamannen - som är ett mycket extremt exempel - borde inte ha druckit alkohol. Det var säkerligen inte hans enda problem, men varje attack han utförde skedde i samband med alkoholkonsumtion och även om vi inte vet huruvida detta var den utlösande faktorn så kan vi svårligen ifrågasätta att alkohol i alla fall hade något form av finger med i spelet. Vi behöver dessutom inte gå så långt som till Umeå. Alla har vi säkert någon bekant som brukar bete sig illa/skada sig själv eller andra och så vidare när alkohol finns med i bilden. Problemet är att det är jättesvårt att diskutera detta utan att hänvisa till felaktiga kategorier som inte är så präglade av händelsernas allvar. Att hänvisa till Hagamannen eller andra personer som "beter sig illa vid alkoholkonsumtion" som att "de har dåligt ölsinne" är ju att underdriva problemet. Men säger vi att de har "problem med alkohol" så hamnar vi direkt i en diskussion om alkoholism och beroendeproblematik. Detta trots att det inte är ett beroende som är problemet. Problemen finns även vid en spridd konsumtion. Det saknas helt enkelt bra termer för att beskriva vad som är det egentliga problemet. Det är ju ingen fara om du inte blivit beroende. Eller? 

Väldigt nere - men väldigt aktiv.

Ett annat tillfälle då jag tycker att det saknas bra termer för att föra en god diskussion rör när någon är vissen i humöret. När någon inte ser någon mening i någonting och i förtvivlan inte vet vad den ska ta sig till. Ja, men du menar en depression! Säger du kanske ögonblickligen. Det finns det väl en bra term för? Nej, det gör det faktiskt inte riktigt. I folkmun i alla fall, men även till viss del i DSM IV-kriterierna så signalerar depression inaktivitet. För att vara verkligt deprimerad - på ett sådant sätt så att det är ett stort problem - så bör du ligga ner och göra absolut nada. Tyvärr gör detta att personer som rör på sig och faktiskt gör saker uppfattas som om de inte har några egentliga problem. I alla fall i det samhälle vi lever i just nu. Detta kan faktiskt vara ganska ödesdigert. Vi kan ta Eric Harris, en av Columbine-skyttarna, som ett ganska bra exempel på när en inte omvärlden reagerat på att en person som just "inte var inaktiv" men där folk kanske borde ha reagerat på att han börjat se världen som vardandes inte värd något. Jag tror själv att en av anledningarna till att ingen reagerade ordentligt på killens problem var att han just gick upp på morgonen och gjorde det han skulle göra. Kan du resa dig ur sängen? Då är du inte deprimerad. Hatar du världen? Det är inte en sjukdom. Som vi ser finns här en del rätt allvarliga problem i hur vi kommunicerar problemen.  De bör diskuteras mer även utanför DSM-kommitéerna. Det handlar om hur vi beskriver varandra och i slutänden även när vi ska bestämma oss för att hjälpa någon. Utan att veta vad vi pratar om så kan vi inte prata med varandra.

RD Laing; The divided self

Har precis läst en klassiker i antipsykiatriska sammanhang; RD Laings The Divided self.  En bok som Seth Farber menat att många i dagens psykradikala rörelse borde ha läst (de beter sig som om de har läst den), men som de vid närmare undersökning verkar ha missat helt. Jag är väl inte fullständigt imponerad av Laing - men då läser jag hans bok typ 50 år efter att den kom ut (första upplagan är från 1960). Om vi utgår från hur gammal den är så är den väldigt radikal. En sak som slår mig direkt är hur inriktad på psykossjukdomar, schizofreni och det schizoida som Laing är i sitt berättande. Det är också så att om du läser litteratur från samma tid så är det just dessa sjukdomar som är intressanta. Lite på samma sätt som att Sacks och Damasio har riktat in allt intresse mot neuropsykiatriska tillstånd idag. Vissa saker verkar överlappa varandra ganska rejält. Oförmåga att ljuga - som idag ofta tillskrivs personer med autismspektrumstörningar - tillskrivs här personer med så kallade schizoida besvär. Just den här typen av tidsspecifika förklaringar är utifrån min horisont väldigt intressanta. Vilken tid lever vi i nu? Och hur kommer vi se på den om femtio år. Det här är en fråga som är aktuell inom all vetenskap, men det blir extra viktig inom psykologi och medicin. Detta eftersom de svar som där ges till människor - och de åtgärder som utförs - kan påverka ett helt liv. Kan vara bra för en och annan som är verksam i detta område att tänka över både en och två gånger faktiskt.

Mariebergs mentalsjukhus, Kristinehamn. I bruk ungefär samtidigt som
 Laing skrev sin bok.

Laing ifrågasätter egentligen två delar av sin samtida psykologi och psykiatri. Först Freud och Jung, vars begrepp han anser vara alldeles för klumpiga för att förklara psykoser med, men även sitt eget skrå, psykiatrin, där han ser en oförmåga att sätta sig in i patienternas situation över huvud taget. Ni kan se ett exempel på den psykiatri som Laing verkade inom ovan - stora institutioner där folk stannade hela livet. Det är detta han kritiserar. Skillnaden mellan Laing och dagens psykiatri (med ett fåtal undantag) är att Laing har koll på hur verklighetens gränser är beskaffade - eller i alla fall hur dessa gränser har undersökts. Han har läst teologer som Tillich och Bultmann samt filosofer som Sartre och Ponty. Och han använder de insikter som dessa har frambringat på ett sådant sätt så att det blir lättare att förstå den sjuke. Tyvärr, utifrån min mening så fastnar har lite för mycket i kroppen och den kropps-själsdualism som av många utmålats som skurken i det sjuka självet. Jag själv har ifrågasatt bevisen för att ett "embodied self" automatiskt skulle tycka bättre om sig själv och därigenom vara friskare (om nu dessa två egenskaper har med varandra att göra), i min avhandling. Den schizoide är på många sätt lik den självdestruktive - som jag beskrivit i avhandlingen - på så sätt att det finns en egenskap av angrepp på den egna personen inskrivet i det sjuka. Det är här Laing plockar fram en ren omvårdnadsgränsdragning - "You can screw a dead person - but you cannot feed them" - citatet är från en av hans patienter. En patient som visar upp gränserna för att bry sig om en sjuk människa; en människa som anser sig själv vara, eller försöker göra sig själv till, död. Du kan knulla en död människa, men det visar inte att den lever. Du kan dock aldrig mata en död människa. Det är sextiotal och det är vulgärt. Men vad Laing och hans patient diskuterar handlar om hur vi kan kommunicera med varandra på rätt sätt.

Kommunikation - saknas ofta.

Mycket som Laing egentligen vill göra rör kommunikation. En åtgärd som motverkar ensamhet och som möjligtvis kan förbättra för den som anser sig som "redan död för omvärlden". Han skriver inte att det kommer att bota människor - men han verkar mena att det i alla fall kanske kan förmildra och förhindra ett ensamt och självhatande beteende. Jag har ingenting emot detta alls - det är helt min linje. Däremot känns det som om han ibland tillskriver den psykotiske väldigt mycket mer agentskap än vad jag sett hos de personer som jag mött och som varit psykotiska. Jag är uppvuxen med en schizofren farbror och har använt ganska mycket tid av mitt liv - de senaste tjugo åren - till att frivilligt och ofrivilligt umgås med och observera personer med psykiska problem. Jag är inte heller frisk själv - även om jag förhoppningsvis inte kommer utveckla en psykos. Det finns flera exempel som Laing tar upp som jag på ett eller annat sätt känner igen mig själv eller andra i. Självklart kan det finnas väldigt olika förutsättningar för agenskap hos olika människor. Och - det är väl egentligen fel att klaga när någon är hoppfull. Men vi kanske ska tänka lite på att Laing var tjugoåtta år när han skrev boken och att han inte kan ha varit aktiv som psykatriker speciellt länge. Sådant kan leda till en kanske överdriven tilltro till möjligheter att förändra en persons situation. I alla fall inom det system som Laing verkade i för femtio år sedan och det system som vi lever i idag. De är olika men ändå inte olika. 

Screw // Feed

Det som är tragiskt med den här typen av litteratur är hur den känns aktuell i en tid då alla förändringar borde ha hunnits utföras. Det är kanske en anledning till att påminna oss om att förändrinar inte bara kräver nya idéer, utan även resurser. Resurser som vi tyvärr inte ser i psykvården idag. Pengar kan vara en av flera nycklar till problemen.

Foliehattar - funktionellt mode

Bra skylt - ta på din hatt!

Foliehatt - det svenska nyordet för en person som är tokig på endera sätt. Kanske exempelvis drabbad av en paranoia kring att andra människor lyssnar på dennes tankar eller försöker störa dessa på något annat sätt med hjälp av radiovågor. Tydligen så finns det en litterär källa för detta i en gammal science fiction-novell från 1920-talet skriven av biologen Julian Huxley. I den ska huvudpersonen försöka styra bort telepati med hjälp av en hatt av aluminiumfolie. Det finns dessutom en rent praktisk möjlighet att förhindra signaler med hjälp av foliet. En ordentligt tillverkad foliehatt skulle kunna motsvara en så kallad Faradaybur som just används för att isolera något från radiovågor. Enligt uppgift skall det dock krävas någon form av jordning - exempelvis genom en flärp som är fäst vi hatten och släpar i backen när bäraren är ute och promenerar.

Men för att detta över huvud taget skall vara intressant så krävs det förstås att det är någon som sänder ut dylika signaler och försöker störa eller läsa av din hjärna. Och, nja, jag tror inte att det är någon som gör det. Men, det är ju bara min enkla mening. Samtidigt! Det har funnits en del idéer om att lägga in olika elektroniska funktioner i människors hjärnor för att kunna styra dessa med hjälp av radiovågor. Den spanska forskaren José Delgado utförde under 1950-talet en del forskning kring detta. Meningen var att kunna styra exempelvis vålds- och sexualbrottslingar och med hjälp av radiovågor stänga av deras lustar att skada andra människor. Detta fungerade dock inte riktigt. En annan forskare med betydelse för tanken om fjärrstyrning av människor med elektronik är den gamla serben och oslagbara arketypen för en galen vetenskapsman; Nikola Tesla. Tesla kunde redan 1891 förevisa hur vi kan sända elektriska signaler genom luften och på så sätt skapa trådlös el. En möjlig förutsättning för att styra de komponenter vi satt in i våra medmänniskors hjärnor. Nu i och för sig kanske ersatt av litiumbatterier eller andra små och smidiga kraftkällor. Ska du plantera in elektronik i någon annans hjärna så bör du ha en kraftkälla med lång hållbarhetstid - så du slipper springa och byta batterier stup i kvarten. 

Men - foliehattar! Låt oss öppna catwalken och låta några stolta bärare visa upp sig i sina kreationer. De paranoidas funktionella mode när det är som allra bäst.

Lite slarvigt gjord - men jag gillar skärmen
och att den går ner över öronen.

Ännu mer över öronen! Men jag tror den här blåser av vid hårt väder...

Skratta inte! Delgados forskning skedde främst på djur - så katter
har en mycket större anledning att bära foliehatt än oss andra.

Den mer avancerade versionen - de elallergiskas huvor av koppartråd
 (om jag minns rätt är det koppar de använder).

Vissa måste ju vara tvärtom jämt och ständigt!  Här har vi en jeppe som
försöker förstärka signalerna för att få kontakt med Scientologernas
gudafilur Xenu. Det kan också vara något form av skämt...

Psykiatrin och migrationen

Alldeles precis nyss har vid Högskolan i Malmö en avhandling kommit ut som undersöker personer från mellanösterns syn på den psykiatriska vård de erbjuds - och vårdens syn på dessa patienter. Ni kan läsa mer om Parvin Pooremamalis avhandling här. Den berör bland annat - vilket ni kan utläsa av länken - hur arbetsterapi kan anpassas för att möta de behov som migranten med mentala problem kan ha rörande anpassad vård etc. Jag har precis läst den själv och hittar flera intressanta inslag. Exempelvis tycker jag att det är mycket bra att den blickar åt två håll: dels mot patienterna, men dels även mot den personal som har hand om dessa patienter. Den är även fräsch i sin kritik av den mossiga positivism som har legat som en våt filt över psykiatrin; men här tycker jag möjligen att linjerna mellan universalism och kulturbundenhet är för hårt dragna av avhandlingsförfattarinan. Vi kan säkerligen tänka oss att vissa saker i vårt beteende och vårt medvetande är universella medan andra är kulturbundna - något som borde diskuterats mer i arbetet. Det kommer dock fram till viss del på några ställen.

Det blev bara lite för frestande att lägga till en bild av serietolkningen
av Abdul Alhazred här. Den galne araben alltså.  För er som läser
Lovecraft. Även om Alhazred väl inte var ett fall för psykiatrin.

Två andra frågor som diskuteras och som är mycket intressanta är dels relationen mellan terapeut och patient - där exempelvis språket visar sig vara viktigt för patienten - att vårdpersonalen förstår honom eller henne. Detta bör bli extra relevant i svårmätbara problem som ju psykiska åkommor är. Ett annat exempel är de känsla av skam som kan följa med den psykiska åkomman (speciellt i detta fall på grund av kulturell kontext). Här vill jag dock flika in att detta inte är något form av mellanösternproblem vilket det är lätt att få för sig om en exempelvis som svensk medelklass läser avhandlingen. Alla västerlänningar har inte gottat sig i sin ångest på divanerna. Skam inför psykisk sjukdom är jag själv som uppväxt i svensk arbetarklass djupt medveten och även mycket påverkad av. Det bör snarare vara en fråga som till sin grund är mer klassrelaterad än kulturrelaterad. Och här finner vi kanske en av avhandlingens missar: att den berör intersektionella problem utan att egentligen benämna dem för vad de är. Fast en kan ju inte få allt i och för sig.

Sociala delusioner - om säkerheten i att mäta relationen mellan A och B när du själv står där i mellan

Simon Baron-Cohen-bashing...

Jag lyckades nyligen parallell-läsa två rätt intressanta böcker, dels Cordelia Fines underbara Delusions of gender - The real science behind sex differences, dels Börje Lechs nyutkomna doktorsavhandling i psykologi från Linköpings universitet, Consciousness about own and others' affects. Det visade sig vid läsningen att det fanns vissa möjligheter att applicera den kritik som Fine plockar fram rörande neurosexism på vissa delar av Lechs material. Detta trots att Lech egentligen skriver om något helt annat.

Vad Fine gör är att hon tittar på de resultat som forskare som exempelvis Simon Baron-Cohen kommit fram till och plockar isär dem. Hon hittar alla möjliga ingångar för kritik, men den viktigaste, som jag tänker applicera på Lechs forskning är det glapp mellan "fakta" och "verklighet" som hon använder sig av. Ja, det finns skillnader mellan kvinnor och mäns hjärnor - men vad som dessa skillnader resulterar i (om de ens har någon betydelse), vet vi inte. Hittar vi något som vi tror beror på dessa hjärnskillnader (pojkar bär inte rosa) så kan det raskt plockas isär (det är under nittonhundratalet vi började klä pojkar i blått och flickor i rosa...). Det finns stora problem med de enkla förklaringarna!

Vad Lech gör i sin avhandling är att han via ett frågematerial försöker identifiera "närheten till sina egna och andras känslor" för personer med ätstörningar. Han kommer fram till att de har en störning i sin möjlighet till att identifiera sina egna och andras känslor. Deltagarna i studien är intressanta; "The designs for the studies in this thesis were all naturalistic. All patients were treated at psychiatric or psychotherapeutic services" (s. 29). Den naturliga miljön att träffa en ätstörd i är således inom psykvården. Inte undra på att känslorna kan ligga lite på lut i så fall. Och vad menas med känslor och att "känna dessa"? Ingen definition presenteras - det är meningen att vi alla ska ha samma bild av vad ett känsloliv är. Det är mycket möjligt att vi inte har det - och att det inte behöver betyda att något är fel för det. Ett annat exempel från avhandlingen visar hur pass institutionsfixerad sjukvården blir när den tittar på de som är sjuka; "Consciousness about own and others' affects seems to be important for adequate management of interpersonal relations, and especially the kind of close relations of which the psychotherapeutic relation is an example." - Det är relationen i psykoterapin som är den intressanta - som om alla känslor måste komma fram där. Som om inte personer kanske försöka hålla tillbaka något i relationen till terapeuten.

Okej, nog med denna psykvårdsfixering. Problemet uppstår egentligen i detta; det mätbara och hur vi mäter något vi tolkar själva. Detta sker ju på en mycket prekär plats - i oss själva. Inget konstigt säger humanisten! Hermeneutik är en gammal metod! Ja, men den bygger på att vi redovisar hur den hermeneutiska cirkeln är beskaffad i vår studie, hur vår blick rör sig från det vi observerar till vår insida och ut i vår text som vi sedan presenterar. Det är detta som saknas både hos de författare som Fine undersöker och hos Lech. En redovisning om hur tolkningen egentligen går till och hur forskaren undviker att placera sina egna fördomar och vilja i resultatets ställe. Det är detta som gör forskningen meningsfull, inte bara till en samling data som viftas framför oss och som kan tolkas hur som helst. Ofta sker då tolkningen i den riktning som "man anser passar" det sammanhang den är placerad i... En annan sak är också mycket intressant rörandet detta - vad har egentligen utvecklats inom psykologin de senaste 100 åren om vi utgår från en relalibitet? Vad skiljer "att inte ha kontakt med sina känslor" från "att inte ha kontakt med sitt undermedvetna" (Freud) eller "att ha komplex kopplat till arketyperna" (Jung)? Eller "att ha mindervärdeskomplex" (Adler)? Terapeutiskt har vi inte rört oss någonstans. Alls.