Drabbad av homopsykosen; en terapeutisk utflykt som hamnar fel

Hittade Svein Haugsgjerds gamla bok Psykoterapi och miljöterapi vid psykoser från 1985 (Kom 1983 i Norge) på en lokal second hand. För en femma så tänkte jag att den helt klart var köp- och läsvärd. "Varför ska en läsa gamla böcker om terapi?" Kan någon undra - "Den borde ju vara helt inaktuell?" Jo, precis. Men de som har utfört terapin och de som undergått den finns ju fortfarande, även om det är nästan trettio år sedan den kom ut. Eller deras efterlevande. Min farbror var psykotisk under 80-talet och skulle i teorin mycket väl kunnat vara en av dem - även om jag inte tror att han fick någon terapi. Möjligheten finns via en sådan här skrift att ställa frågan hur de tänkte under tidsperioden och vad det var som var viktigt. Psykoterapi är ju dessutom inte det första en tänker på när en hör "psykos". Av de flesta uppfattade som ett tillstånd som en person inte kan bli frisk från - enbart möjligtvis bli bättre av starka mediciner. Detta går faktiskt nästan fram via omslaget på boken. Ni ser väl att "Psykoser" är skrivet lite i skräckfilms-stil? Inte som bloddrypande bokstäver á la vampyrfilm men i alla fall nästan. Men detta skräckinjagande ska i alla fall kunna möta den mer bakåtlutade och mänskliga terapin. Min nyfikenhet blev helt klart kittlad.

Michel Foucault

Haugsgjerd var, på ett sätt, inte helt ohipp för sin tid. Texten innehåller referenser till Foucault, Deleuze/Guattari och Lacan och känns rätt modern för att vara trettio år gammal. Fast de var väl moderna då också i och för sig - det är väl bara att de inte nämns så ofta längre inom psykologi och medicin. Andra saker attraherar också, han lägger förklaringen till psykosen i det medicinska, kanske i dopaminsystemet, men menar att detta inte utesluter andra behandlingsmetoder. Psykosen är ett livsöde - ingen vanlig sjukdom. Haugsgjerd förespråkar en moderat medicinering, gruppboende och terapi för att ändra de små sakerna. Även åtgärder gentemot den psykotiskes familj - för att hjälpa dem att hantera sin anhöriges sjukdom ingår. Mycket av detta dyker upp idag i psykradikala sammanhang. Vi kan även se det hos psykiatriker som den avlidne Edward Podvoll. En dyr metod kanske, men inte omöjligt i en offentligt finansierad vård. En blir positiv när en läser om det.

Viktig debattbok från 1978.

Därför blir en lite lätt chockad när en diskussion om homosexualitet bland de intagna inleds av författaren. De har haft "problem med homo- och bisexualitet" på det boende som författaren är psykiatriker på och "homosexualitet representerar allt som är skamligt, föraktat, oacceptabelt inom oss själva." Lite skumt - det här är ändå ett par år efter ockupationen av Socialstyrelsen (1979) och flera år efter Stonewall (1969). Båda dessa händelser borde ha uppmärksammats i Norge. Dessutom gavs en rätt vass debattbok om homosexualitet (främst manlig) ut fem år tidigare i samma stad som författaren var verksam. Detta borde om inte annat lett till en något mer nyanserad syn på sexualitet. Men tydligen inte.   Jag förväntar mig faktiskt lite mer insikt hos någon som jobbar med människor. Även 1983.

Diagnostiska problem; alkoholism och depression

De termer vi använder oss av när vi diskuterar vår omvärld bör vara så pass väl utmejslade så att vi förstår vad det är vi säger till varandra egentligen. När det gäller hälso- och sjukvård är det egentligen ännu mer noga. Det är i alla fall så systemet är uppbyggt - för där gäller det även att vara exakt i sin beskrivning för att kunna tilldela människor behandlingar, mediciner och eventuella ersättningar via försäkringar eller annat. Det finns två stycken begrepp inom mental hälsa som jag tycker att det är svårt att diskutera eftersom vi ibland menar väldigt olika saker med dem. Det ena begreppet är depression, där det finns ett problem i att beskriva väldigt aktiva människor som deprimerade. Det andra är alkoholism, ett begrepp som har en tendens att äta upp andra typer av problem som vissa människor har med alkohol. Märk väl att jag här försöker använda "depression" och "alkoholism" som de används av folk utanför medicinsk profession. Jag försöker inte plocka fram en diskussion om hur den egentliga punktuppställda diagnosticeringen i DSM X-någonting borde vara. Detta är egentligen också ganska ointressant - de flesta människor med psykiska problem spenderar huvuddelen av sin tid tillsammans med människor som inte jobbar inom vården och det är där den egentliga diskussionen kring "vad det är som är fel" faktiskt utförs. Vad är det då jag egentligen menar fattas utifrån dessa begrepp? Jo ett par saker som följer nedan tycker jag inte diskuteras tillräckligt.

Hagamannen festade inte ofta:
men det var inte bra när han
gjorde det.

Diskussion kring huruvida en människa har en alkoholism eller alkoholrelaterade problem fastnar ofta i en fråga; "Är personen beroende?" Det vill säga - måste personen dricka dagligen för att "kunna överleva". Detta är självfallet en viktig fråga. Den missar dock en rad andra problem som följer med alkoholkonsumtion. Vissa människor kan dricka en gång i månaden (och uppvisar därigenom inget beroende), men kanske beter sig på ett sätt som vi inte kan acceptera när de gör det. Hagamannen - som är ett mycket extremt exempel - borde inte ha druckit alkohol. Det var säkerligen inte hans enda problem, men varje attack han utförde skedde i samband med alkoholkonsumtion och även om vi inte vet huruvida detta var den utlösande faktorn så kan vi svårligen ifrågasätta att alkohol i alla fall hade något form av finger med i spelet. Vi behöver dessutom inte gå så långt som till Umeå. Alla har vi säkert någon bekant som brukar bete sig illa/skada sig själv eller andra och så vidare när alkohol finns med i bilden. Problemet är att det är jättesvårt att diskutera detta utan att hänvisa till felaktiga kategorier som inte är så präglade av händelsernas allvar. Att hänvisa till Hagamannen eller andra personer som "beter sig illa vid alkoholkonsumtion" som att "de har dåligt ölsinne" är ju att underdriva problemet. Men säger vi att de har "problem med alkohol" så hamnar vi direkt i en diskussion om alkoholism och beroendeproblematik. Detta trots att det inte är ett beroende som är problemet. Problemen finns även vid en spridd konsumtion. Det saknas helt enkelt bra termer för att beskriva vad som är det egentliga problemet. Det är ju ingen fara om du inte blivit beroende. Eller? 

Väldigt nere - men väldigt aktiv.

Ett annat tillfälle då jag tycker att det saknas bra termer för att föra en god diskussion rör när någon är vissen i humöret. När någon inte ser någon mening i någonting och i förtvivlan inte vet vad den ska ta sig till. Ja, men du menar en depression! Säger du kanske ögonblickligen. Det finns det väl en bra term för? Nej, det gör det faktiskt inte riktigt. I folkmun i alla fall, men även till viss del i DSM IV-kriterierna så signalerar depression inaktivitet. För att vara verkligt deprimerad - på ett sådant sätt så att det är ett stort problem - så bör du ligga ner och göra absolut nada. Tyvärr gör detta att personer som rör på sig och faktiskt gör saker uppfattas som om de inte har några egentliga problem. I alla fall i det samhälle vi lever i just nu. Detta kan faktiskt vara ganska ödesdigert. Vi kan ta Eric Harris, en av Columbine-skyttarna, som ett ganska bra exempel på när en inte omvärlden reagerat på att en person som just "inte var inaktiv" men där folk kanske borde ha reagerat på att han börjat se världen som vardandes inte värd något. Jag tror själv att en av anledningarna till att ingen reagerade ordentligt på killens problem var att han just gick upp på morgonen och gjorde det han skulle göra. Kan du resa dig ur sängen? Då är du inte deprimerad. Hatar du världen? Det är inte en sjukdom. Som vi ser finns här en del rätt allvarliga problem i hur vi kommunicerar problemen.  De bör diskuteras mer även utanför DSM-kommitéerna. Det handlar om hur vi beskriver varandra och i slutänden även när vi ska bestämma oss för att hjälpa någon. Utan att veta vad vi pratar om så kan vi inte prata med varandra.

RD Laing; The divided self

Har precis läst en klassiker i antipsykiatriska sammanhang; RD Laings The Divided self.  En bok som Seth Farber menat att många i dagens psykradikala rörelse borde ha läst (de beter sig som om de har läst den), men som de vid närmare undersökning verkar ha missat helt. Jag är väl inte fullständigt imponerad av Laing - men då läser jag hans bok typ 50 år efter att den kom ut (första upplagan är från 1960). Om vi utgår från hur gammal den är så är den väldigt radikal. En sak som slår mig direkt är hur inriktad på psykossjukdomar, schizofreni och det schizoida som Laing är i sitt berättande. Det är också så att om du läser litteratur från samma tid så är det just dessa sjukdomar som är intressanta. Lite på samma sätt som att Sacks och Damasio har riktat in allt intresse mot neuropsykiatriska tillstånd idag. Vissa saker verkar överlappa varandra ganska rejält. Oförmåga att ljuga - som idag ofta tillskrivs personer med autismspektrumstörningar - tillskrivs här personer med så kallade schizoida besvär. Just den här typen av tidsspecifika förklaringar är utifrån min horisont väldigt intressanta. Vilken tid lever vi i nu? Och hur kommer vi se på den om femtio år. Det här är en fråga som är aktuell inom all vetenskap, men det blir extra viktig inom psykologi och medicin. Detta eftersom de svar som där ges till människor - och de åtgärder som utförs - kan påverka ett helt liv. Kan vara bra för en och annan som är verksam i detta område att tänka över både en och två gånger faktiskt.

Mariebergs mentalsjukhus, Kristinehamn. I bruk ungefär samtidigt som
 Laing skrev sin bok.

Laing ifrågasätter egentligen två delar av sin samtida psykologi och psykiatri. Först Freud och Jung, vars begrepp han anser vara alldeles för klumpiga för att förklara psykoser med, men även sitt eget skrå, psykiatrin, där han ser en oförmåga att sätta sig in i patienternas situation över huvud taget. Ni kan se ett exempel på den psykiatri som Laing verkade inom ovan - stora institutioner där folk stannade hela livet. Det är detta han kritiserar. Skillnaden mellan Laing och dagens psykiatri (med ett fåtal undantag) är att Laing har koll på hur verklighetens gränser är beskaffade - eller i alla fall hur dessa gränser har undersökts. Han har läst teologer som Tillich och Bultmann samt filosofer som Sartre och Ponty. Och han använder de insikter som dessa har frambringat på ett sådant sätt så att det blir lättare att förstå den sjuke. Tyvärr, utifrån min mening så fastnar har lite för mycket i kroppen och den kropps-själsdualism som av många utmålats som skurken i det sjuka självet. Jag själv har ifrågasatt bevisen för att ett "embodied self" automatiskt skulle tycka bättre om sig själv och därigenom vara friskare (om nu dessa två egenskaper har med varandra att göra), i min avhandling. Den schizoide är på många sätt lik den självdestruktive - som jag beskrivit i avhandlingen - på så sätt att det finns en egenskap av angrepp på den egna personen inskrivet i det sjuka. Det är här Laing plockar fram en ren omvårdnadsgränsdragning - "You can screw a dead person - but you cannot feed them" - citatet är från en av hans patienter. En patient som visar upp gränserna för att bry sig om en sjuk människa; en människa som anser sig själv vara, eller försöker göra sig själv till, död. Du kan knulla en död människa, men det visar inte att den lever. Du kan dock aldrig mata en död människa. Det är sextiotal och det är vulgärt. Men vad Laing och hans patient diskuterar handlar om hur vi kan kommunicera med varandra på rätt sätt.

Kommunikation - saknas ofta.

Mycket som Laing egentligen vill göra rör kommunikation. En åtgärd som motverkar ensamhet och som möjligtvis kan förbättra för den som anser sig som "redan död för omvärlden". Han skriver inte att det kommer att bota människor - men han verkar mena att det i alla fall kanske kan förmildra och förhindra ett ensamt och självhatande beteende. Jag har ingenting emot detta alls - det är helt min linje. Däremot känns det som om han ibland tillskriver den psykotiske väldigt mycket mer agentskap än vad jag sett hos de personer som jag mött och som varit psykotiska. Jag är uppvuxen med en schizofren farbror och har använt ganska mycket tid av mitt liv - de senaste tjugo åren - till att frivilligt och ofrivilligt umgås med och observera personer med psykiska problem. Jag är inte heller frisk själv - även om jag förhoppningsvis inte kommer utveckla en psykos. Det finns flera exempel som Laing tar upp som jag på ett eller annat sätt känner igen mig själv eller andra i. Självklart kan det finnas väldigt olika förutsättningar för agenskap hos olika människor. Och - det är väl egentligen fel att klaga när någon är hoppfull. Men vi kanske ska tänka lite på att Laing var tjugoåtta år när han skrev boken och att han inte kan ha varit aktiv som psykatriker speciellt länge. Sådant kan leda till en kanske överdriven tilltro till möjligheter att förändra en persons situation. I alla fall inom det system som Laing verkade i för femtio år sedan och det system som vi lever i idag. De är olika men ändå inte olika. 

Screw // Feed

Det som är tragiskt med den här typen av litteratur är hur den känns aktuell i en tid då alla förändringar borde ha hunnits utföras. Det är kanske en anledning till att påminna oss om att förändrinar inte bara kräver nya idéer, utan även resurser. Resurser som vi tyvärr inte ser i psykvården idag. Pengar kan vara en av flera nycklar till problemen.

Foliehattar - funktionellt mode

Bra skylt - ta på din hatt!

Foliehatt - det svenska nyordet för en person som är tokig på endera sätt. Kanske exempelvis drabbad av en paranoia kring att andra människor lyssnar på dennes tankar eller försöker störa dessa på något annat sätt med hjälp av radiovågor. Tydligen så finns det en litterär källa för detta i en gammal science fiction-novell från 1920-talet skriven av biologen Julian Huxley. I den ska huvudpersonen försöka styra bort telepati med hjälp av en hatt av aluminiumfolie. Det finns dessutom en rent praktisk möjlighet att förhindra signaler med hjälp av foliet. En ordentligt tillverkad foliehatt skulle kunna motsvara en så kallad Faradaybur som just används för att isolera något från radiovågor. Enligt uppgift skall det dock krävas någon form av jordning - exempelvis genom en flärp som är fäst vi hatten och släpar i backen när bäraren är ute och promenerar.

Men för att detta över huvud taget skall vara intressant så krävs det förstås att det är någon som sänder ut dylika signaler och försöker störa eller läsa av din hjärna. Och, nja, jag tror inte att det är någon som gör det. Men, det är ju bara min enkla mening. Samtidigt! Det har funnits en del idéer om att lägga in olika elektroniska funktioner i människors hjärnor för att kunna styra dessa med hjälp av radiovågor. Den spanska forskaren José Delgado utförde under 1950-talet en del forskning kring detta. Meningen var att kunna styra exempelvis vålds- och sexualbrottslingar och med hjälp av radiovågor stänga av deras lustar att skada andra människor. Detta fungerade dock inte riktigt. En annan forskare med betydelse för tanken om fjärrstyrning av människor med elektronik är den gamla serben och oslagbara arketypen för en galen vetenskapsman; Nikola Tesla. Tesla kunde redan 1891 förevisa hur vi kan sända elektriska signaler genom luften och på så sätt skapa trådlös el. En möjlig förutsättning för att styra de komponenter vi satt in i våra medmänniskors hjärnor. Nu i och för sig kanske ersatt av litiumbatterier eller andra små och smidiga kraftkällor. Ska du plantera in elektronik i någon annans hjärna så bör du ha en kraftkälla med lång hållbarhetstid - så du slipper springa och byta batterier stup i kvarten. 

Men - foliehattar! Låt oss öppna catwalken och låta några stolta bärare visa upp sig i sina kreationer. De paranoidas funktionella mode när det är som allra bäst.

Lite slarvigt gjord - men jag gillar skärmen
och att den går ner över öronen.

Ännu mer över öronen! Men jag tror den här blåser av vid hårt väder...

Skratta inte! Delgados forskning skedde främst på djur - så katter
har en mycket större anledning att bära foliehatt än oss andra.

Den mer avancerade versionen - de elallergiskas huvor av koppartråd
 (om jag minns rätt är det koppar de använder).

Vissa måste ju vara tvärtom jämt och ständigt!  Här har vi en jeppe som
försöker förstärka signalerna för att få kontakt med Scientologernas
gudafilur Xenu. Det kan också vara något form av skämt...

Psykiatrin och migrationen

Alldeles precis nyss har vid Högskolan i Malmö en avhandling kommit ut som undersöker personer från mellanösterns syn på den psykiatriska vård de erbjuds - och vårdens syn på dessa patienter. Ni kan läsa mer om Parvin Pooremamalis avhandling här. Den berör bland annat - vilket ni kan utläsa av länken - hur arbetsterapi kan anpassas för att möta de behov som migranten med mentala problem kan ha rörande anpassad vård etc. Jag har precis läst den själv och hittar flera intressanta inslag. Exempelvis tycker jag att det är mycket bra att den blickar åt två håll: dels mot patienterna, men dels även mot den personal som har hand om dessa patienter. Den är även fräsch i sin kritik av den mossiga positivism som har legat som en våt filt över psykiatrin; men här tycker jag möjligen att linjerna mellan universalism och kulturbundenhet är för hårt dragna av avhandlingsförfattarinan. Vi kan säkerligen tänka oss att vissa saker i vårt beteende och vårt medvetande är universella medan andra är kulturbundna - något som borde diskuterats mer i arbetet. Det kommer dock fram till viss del på några ställen.

Det blev bara lite för frestande att lägga till en bild av serietolkningen
av Abdul Alhazred här. Den galne araben alltså.  För er som läser
Lovecraft. Även om Alhazred väl inte var ett fall för psykiatrin.

Två andra frågor som diskuteras och som är mycket intressanta är dels relationen mellan terapeut och patient - där exempelvis språket visar sig vara viktigt för patienten - att vårdpersonalen förstår honom eller henne. Detta bör bli extra relevant i svårmätbara problem som ju psykiska åkommor är. Ett annat exempel är de känsla av skam som kan följa med den psykiska åkomman (speciellt i detta fall på grund av kulturell kontext). Här vill jag dock flika in att detta inte är något form av mellanösternproblem vilket det är lätt att få för sig om en exempelvis som svensk medelklass läser avhandlingen. Alla västerlänningar har inte gottat sig i sin ångest på divanerna. Skam inför psykisk sjukdom är jag själv som uppväxt i svensk arbetarklass djupt medveten och även mycket påverkad av. Det bör snarare vara en fråga som till sin grund är mer klassrelaterad än kulturrelaterad. Och här finner vi kanske en av avhandlingens missar: att den berör intersektionella problem utan att egentligen benämna dem för vad de är. Fast en kan ju inte få allt i och för sig.

Antipsykiatri; Seth Farbers "The Spiritual gift of madness"

Jag har använt lite tid till att plöja Seth Farbers nya bok om de olika antipsykiatriska strömningarna i USA idag, "The Spiritual gift of madness - The failure of psychiatry and the rise of the mad pride movement". Farber har under en längre tid intervjuat olika psykiatriska patientaktivister och dissidenter från psykiatrin och blandar dessa intervjuer med övergripande diskussioner kring den antipsykiatriska rörelsen. Det är en mycket bra bok det här - den behövs verkligen - jag själv är dock lite besviken på att det mest är New Age-folk och inte så många sociala aktivister som verkar vara på tapeten för tillfället. Som tur är verkar de flesta vara new age från rätt håll - det vill säga - de utgår från en specifik händelse i sitt liv och gör något andligt av den. De utgår inte från sitt eget behov av att tjäna pengar för att sedan utnyttja sin förmåga att dupera människor. Något som annars är tämligen vanligt inom nyandliga kretsar utifrån mina egna erfarenheter. Flera av de personer som dyker upp i Farbers berättelse är dessutom Jungianer - en rörelse och en livsfilosofi som jag ju använt en hel del tid till att undersöka tidigare. Detta gör boken ännu mer intressant i min mening.

Kate Millett - en feministikon om någon.

Inledningen till boken har skrivits av en kändis - kanske till och med en historisk person - Kate Millett. Känd för att hon författat den episka Sexual Politics, men även, vilket få vet om, diagnosticerad som manodepressiv och författare till en text om frigörelse från psykiatrin och medicinerna; The Looney-Bin Trip. Kate Millett påstår sig ha överlevt på grund av Thomas Szasz kritik av "det galna" - det var denna kritik som fick henne att ifrågasätta sin diagnos och sin medicinering och helt enkelt kasta etiketter och metoder över bord. Jag är själv väldigt ambivalent rörande Szasz. Jag gillar självklart hans tankar om att psykiatrin inte ska definiera huruvida någon är frisk eller ej. Vad jag dock har svårt med är han nyliberala tankar om ägandet av den egna kroppen, rätten till självmord, radikal individualism och så vidare. Mer om min kritik av Szasz kan ni läsa i min avhandling, speciellt i kapitel tre som handlar om Thomas Szasz och Robert Nozick. Avhandlingen hittar ni här. Jag tycker att Szasz saknar en förändringspotential eftersom hans idéer förutsätter en nyliberal antisocial kapitalism. Det är inte något vidare alls - jag tror inte att någon med "mentala problem" eller "mentala gåvor" har en fördel i det samhälle som Szasz vill skapa - för övrigt nästan det samhälle vi har idag efter välfärdssamhället sammanbrott. All heder till Millett - men jag förstår inte hennes relation till Szasz.

SPK-graffiti - "Kapitalism och dårhus -  enbart folkkriget kan lösa oss från dem"
(i min rätt så fria översättning) 

Några mer radikala tänkare möter oss dock i Farbers bok. Sascha DuBrul (som var i Sverige och hade en workshop på anarkistiska bokmässan 2011) och hans tankar om mentalsjukdom som "Dangerous gifts". David Oaks som tillsammans med ett antal andra före detta patienter hungerstrejkande tills American Psychiatric Association (APA) svarade på deras frågor (och som hade en dold expertpanel som mosade APAs svar när de väl kom...) och en del andra känns som friska fläktar faktiskt. Oaks är dessutom en av de få som nämner klass i diskussionen. Han beskriver sitt eget "genombrott" eller vad vi ska kalla det som händer i hjärnan då allt plötsligt rämnar som direkt relaterat till att han inte kände till de sociala koder et cetera som styrde Harvard, universitetet där han plötsligt hamnade trots sin arbetarklassbakgrund. Ensam och rädd i ett främmande land så blev han plötsligt annorlunda. Jag kan själv relatera till detta och tycker därför självklart att det är en bra historia.

David Oaks;"I came from a working-class background, and I was going to
Harvard, and people dont understand how that kind of
thing affects you to the very cell of your being."

Klass har även betydelse för Farber. Han har själv upptäckt att det verkar som att outbildade oftare får diagnosen schizofren medan utbildade får diagnosen schizoaffektiv eller bipolär. Min farbror (outbildad) lyckades faktiskt få både diagnosen manodepressiv och schizofren vid olika tillfällen. Det har i flera fall visat sig att det är ytterst svårt att skilja på "sjukdomarna" och att en person då får endera beroende på hur den verkar (vilken klass den tillhör) är ju kanske inte så underligt. Bipolär anses ju i allmänhet som en mer hoppfull diagnos än schizofren därav en möjlig anledning till att personer som är mer lika psykiatrikern utifrån utbildning, socialgrupp etc, får denna diagnos.

Kreativitet, radikalitet och galenskap. Titta på

Carl Cracks ögon runt 1.43 min in i videon.

Seth Farbers bok finns att köpa från bland annat Bokus.