Simonängeln - en psykoanalytisk arketyp

Sture Bergwall

Då och då när det skrivs om Thomas Quick/Sture Bergwall så nämns en rätt speciell händelse i hans barndom. Mordet som hans föräldrar, pingstvännerna Ove och Thyra, ska ha utfört på hans bror Simon.  Denna Simon har bara setts av Quick/Bergwall själv (och möjligen då hans föräldrar om historien skulle vara sann). Han ska faktiskt ha bevittnat både Simons födelse, hans död och hans begravning. Begravningen ska ha skett någonstans i skogarna i Dalarna och enligt uppgift har Quick/Bergwall varit ute och letat efter Simons grav tillsammans med psykoterapeuten Birgitta Ståhle och en vårdare. De har letat efter "Simonängeln" som Quick/Bergwall uttryck det. Men, det finns något lätt skumt över den här historien, och det är inte bara att Quick/Bergwall skrikit saker som "Nomis kom och hjälp mig!" när de vallat honom. Historien liknar alldeles för mycket andra historier från psykoanalysens historiegalleri. och denna likhet minskar inte när det finns tecken på en sexuell relation mellan Sture och Thyra. Här finns likheter med historier som har underhållits av det kotteri av psykoterapeuter som Birgitta Ståhle ska ha tillhört. Det kotteri som brukar relateras till objektrelationsteorin och Margit Norell (1914-2005). Jag har passat på att läsa den enda skrift som detta gäng har lyckats publicera (en antologi). Och hittat två ganska intressanta relaterande berättelser. Vi ska titta närmare på dessa.

Psykoanalys

Psykoanalysen kan vara det mest pompösa navelskåderi som skapats. Det gäller speciellt de personer som skapat den, vars personhistoria fick stort genomslag på hur det inre skulle tolkas. Dessa personers (Freud är en av dem) egna berättelser från barndomen fick ett stort genomslag. Under den period som psykoanalysen grundlades var barnadödligheten relativt hög i centraleuropa - även bland över- och medelklass. Bland de historier som traderas är självfallet därför historier om döda syskon något som sticker ut för en nutida läsare. Och självfallet var det något som traumatiserade de som levde på den tiden, även om det var något som inte var ovanligt. Det är därför kanske inte så konstigt att det döda syskonet fått en ganska stor plats inom psykoanalysen. Tyvärr dock på ett okritiskt sätt. Idag är ju barnadödligheten märkbart lägre, och erfarenheten av ett syskon som avlider därför mer ovanlig. Det döda syskonen verkar dock leva kvar som någon form av psykoanalytisk arketyp. En rollfigur som kan arbetas in i en berättelse - och som om den kommer med kan medfölja användning av ett större teoristoff. Något som självklart den analyserande vill ska ske.

Det finns flera exempel på det döda syskonet bland psykoanalytiska kändisar. Så många så att det nästan kan ses som en arketyp. Harry Guntrip - en engelsk psykoanalytiker som inspirerat svenska utövare av objektrelationsteorin - har den tvåårige lillebrodern Percy och traumatiska minnen av hur denne ligger död i mammans knä. Även hos Freud så finns en död broder - Julius. Bägge dessa berättelser tas upp och beläggs med relevans i "Ett rum att leva i". Det kan verka självcentrerat - men det är tydligen så psykoanalys ska bedrivas. I alla fall i detta sammanhang. "Det måste finnas ett dött barn här någonstans - det finns det ju i alla andra berättelser!"Frestelsen måste ha varit överväldigande både för Sture Bergwall och hans terapeuter att föra in ett dött syskon i berättelsen. Risken för övertolkning är rätt stor här verkar det som. Om du ska försöka implementera idolernas alla döda syskon (från en tid med högre barnadödlighet) till ett välfärds-Sverige. Övertolkning är nog för övrigt mer en del av tidsanda än just enbart psykoanalys. Vi finner den även hos analytisk psykologi. Självfallet har ett avlidet syskon relevans i en människas livsberättelse - men den kan ju inte belastas med så mycket relevans så att vi är tvungen att skapa döda syskon för att andra livsberättelser ska gå ihop. Speciellt i en tid där syskondöd i unga år blivit rätt rejält ovanligt.

Antologin

Den person som får helt klart störst uppmärksamhet i "Ett rum att leva i...", den antologi som sammanställts av kretsen kring Margit Norell, är Sandor Ferenczi. En elev till Freud känd för bland annat sin "Confusions of tongues"-teori. En teori som försöker förklara psykiska problem hos en patient med trauman i barndomen. Och där dessa trauman gärna får en koppling till sexuella övergrepp utförda av auktoriteter för barnet (som föräldrar). Känns det igen? Är det inte precis detta som diskuterats och belagts med problematik i fall som styckmordet på Catrine da Costa och Södertäljeflickan? Grejen är att problematiken i denna tolkning faktiskt uppmärksammades redan i den konflikt som ledde till brytning mellan Ferenczi och Freud. Ferenczi hade en patient, Elisabeth Severn, som berättade de mest märkliga barndomshistorier om övergrepp. Ferenczi trodde på Severn, medan Freud ställde sig skeptisk till historierna. Tillslut ledde detta till en brytning mellan dem båda. Även i tidig psykoanalys fanns det således en diskussion om hur patientens sanningsanspråk skulle hanteras. De kan ju - speciellt i en rättssituation - ge konsekvenser. 

Norells korta och ganska ointressanta förord. Det nämns dock
ofta när folk vill säga något om Säter, objektrelationsteori osv.

Det finns något mer hos Ferenczi som kan förklara vissa fenomen inom den typ av rättspsykologi som behandlas här. Enligt Ferenczi får inte terapeuten vara neutral. Hen måste typ älska patienten. Frågan är om det egentligen går att bete sig på något annat sätt i en miljö som Säter? Om du försöker vara neutral så är nog chansen rätt stor att du glider iväg åt andra hållet och börjar hata dina analysander. Kombinera gärna detta tänk med 60-70-talets naiva solidaritet så kan du se varthän det kanske kan barka. Okritiskhet, dåliga historier om döda barn, solidaritet. Vaga sanningsanspråk. Och så vidare.

Andersson, Britt, Brattbakk-Göthberg, Tulla, Liljeström, Gillan, Lindholm, Cajsa, Ståhle, Birgitta & Turstedt, Kerstin "Ett rum att leva i - Om djupgående psykoterapeutiska processer och objektrelationsteori" Carlssons Bokförlag. 1999.

Drabbad av homopsykosen; en terapeutisk utflykt som hamnar fel

Hittade Svein Haugsgjerds gamla bok Psykoterapi och miljöterapi vid psykoser från 1985 (Kom 1983 i Norge) på en lokal second hand. För en femma så tänkte jag att den helt klart var köp- och läsvärd. "Varför ska en läsa gamla böcker om terapi?" Kan någon undra - "Den borde ju vara helt inaktuell?" Jo, precis. Men de som har utfört terapin och de som undergått den finns ju fortfarande, även om det är nästan trettio år sedan den kom ut. Eller deras efterlevande. Min farbror var psykotisk under 80-talet och skulle i teorin mycket väl kunnat vara en av dem - även om jag inte tror att han fick någon terapi. Möjligheten finns via en sådan här skrift att ställa frågan hur de tänkte under tidsperioden och vad det var som var viktigt. Psykoterapi är ju dessutom inte det första en tänker på när en hör "psykos". Av de flesta uppfattade som ett tillstånd som en person inte kan bli frisk från - enbart möjligtvis bli bättre av starka mediciner. Detta går faktiskt nästan fram via omslaget på boken. Ni ser väl att "Psykoser" är skrivet lite i skräckfilms-stil? Inte som bloddrypande bokstäver á la vampyrfilm men i alla fall nästan. Men detta skräckinjagande ska i alla fall kunna möta den mer bakåtlutade och mänskliga terapin. Min nyfikenhet blev helt klart kittlad.

Michel Foucault

Haugsgjerd var, på ett sätt, inte helt ohipp för sin tid. Texten innehåller referenser till Foucault, Deleuze/Guattari och Lacan och känns rätt modern för att vara trettio år gammal. Fast de var väl moderna då också i och för sig - det är väl bara att de inte nämns så ofta längre inom psykologi och medicin. Andra saker attraherar också, han lägger förklaringen till psykosen i det medicinska, kanske i dopaminsystemet, men menar att detta inte utesluter andra behandlingsmetoder. Psykosen är ett livsöde - ingen vanlig sjukdom. Haugsgjerd förespråkar en moderat medicinering, gruppboende och terapi för att ändra de små sakerna. Även åtgärder gentemot den psykotiskes familj - för att hjälpa dem att hantera sin anhöriges sjukdom ingår. Mycket av detta dyker upp idag i psykradikala sammanhang. Vi kan även se det hos psykiatriker som den avlidne Edward Podvoll. En dyr metod kanske, men inte omöjligt i en offentligt finansierad vård. En blir positiv när en läser om det.

Viktig debattbok från 1978.

Därför blir en lite lätt chockad när en diskussion om homosexualitet bland de intagna inleds av författaren. De har haft "problem med homo- och bisexualitet" på det boende som författaren är psykiatriker på och "homosexualitet representerar allt som är skamligt, föraktat, oacceptabelt inom oss själva." Lite skumt - det här är ändå ett par år efter ockupationen av Socialstyrelsen (1979) och flera år efter Stonewall (1969). Båda dessa händelser borde ha uppmärksammats i Norge. Dessutom gavs en rätt vass debattbok om homosexualitet (främst manlig) ut fem år tidigare i samma stad som författaren var verksam. Detta borde om inte annat lett till en något mer nyanserad syn på sexualitet. Men tydligen inte.   Jag förväntar mig faktiskt lite mer insikt hos någon som jobbar med människor. Även 1983.