Ett oförsvarligt svar

Länk till texten i fråga

Nino Mick har i ett Youtube-klipp uppmärksammat ett intressant, ja faktiskt helt bisarrt svar som Svenska Psykologförbundets etikråds ordförande Per Magnus Johansson, gett i ett läsarbrev i förbundets tidning. Frågan är från en psykolog som ibland blir uppmanad av patienter (som det verkar) att använda sig av ett könsneutralt språk. Det verkar som om psykologen ifråga inte är villig att göra detta, till och med som att denne verkar vara förolämpad i sin yrkesroll av detta krav. Utifrån detta har etikrådets ordförande gett ett svar som närmast kan beskrivas som ett försvar för att psykologen med gott samvete kan skicka patienten vidare, eftersom "ordet hen inte finns i Svenska akademins ordlista". Varför blir nu jag med flera upprörda över detta?

Hippokrates

För det första kan vi ju undra, eftersom det nu är etikrådets ordförande som svarat, vem som bör vara i centrum för en vårdetik? Är det utövaren? Bör en kardiolog kunna välja bort kvinnliga patienter för att de har "så diffusa symtom vid hjärtinfarkt"? Eller ska vårdpersonal i allmänhet välja vilka deras patienter bör vara utifrån vad de tycker om dem? Vanligtvis brukar vi inte resonera så - vi brukar mena att patienten är i fokus. Hippokrates ed, som vanligtvis brukar ses som den första vårdetiska texten, beskriver vårdgivarens skyldigheter gentemot sin omgivning. Vad Per Magnus Johansson beskriver verkar snarare vara det motsatta: Patientens skyldigheter mot psykologen. Skyldighet ett - Du ska identifiera dig med det kön som din psykolog tycker är lämpligt.

Newsflash: Det är ganska jobbigt att inte identifiera sig med det kön
som omvärlden tillskriver dig. Omvärlden kan vara rätt jobbig då.

Varför är detta ett problem då? Det är väl bara att välja en annan psykolog? För det första eftersom HBTQ-personer är mer utsatta för psykisk ohälsa. De är således en riskgrupp i vilken det verkligen finns många som är i behov av hjälp. Besök Folkhälsoinstitutets hemsida för att lära dig mer om detta. Därför kan vi önska en bättre beredskap hos vårdpersonalen. För det andra för att det inte bara är att byta psykolog - kontakten med vårdgivare är inte given även om du vårdas av landstinget - du ska vara glad om du över huvud taget får träffa en psykolog. Men den tredje anledningen är viktigast. Vården ska vara till för alla, oavsett vem du är. Om Psykologförbundets etikråd får bestämma så är den tydligen bara till för de patienter som psykologerna kan känna igen sig själva i. 

Drabbad av homopsykosen; en terapeutisk utflykt som hamnar fel

Hittade Svein Haugsgjerds gamla bok Psykoterapi och miljöterapi vid psykoser från 1985 (Kom 1983 i Norge) på en lokal second hand. För en femma så tänkte jag att den helt klart var köp- och läsvärd. "Varför ska en läsa gamla böcker om terapi?" Kan någon undra - "Den borde ju vara helt inaktuell?" Jo, precis. Men de som har utfört terapin och de som undergått den finns ju fortfarande, även om det är nästan trettio år sedan den kom ut. Eller deras efterlevande. Min farbror var psykotisk under 80-talet och skulle i teorin mycket väl kunnat vara en av dem - även om jag inte tror att han fick någon terapi. Möjligheten finns via en sådan här skrift att ställa frågan hur de tänkte under tidsperioden och vad det var som var viktigt. Psykoterapi är ju dessutom inte det första en tänker på när en hör "psykos". Av de flesta uppfattade som ett tillstånd som en person inte kan bli frisk från - enbart möjligtvis bli bättre av starka mediciner. Detta går faktiskt nästan fram via omslaget på boken. Ni ser väl att "Psykoser" är skrivet lite i skräckfilms-stil? Inte som bloddrypande bokstäver á la vampyrfilm men i alla fall nästan. Men detta skräckinjagande ska i alla fall kunna möta den mer bakåtlutade och mänskliga terapin. Min nyfikenhet blev helt klart kittlad.

Michel Foucault

Haugsgjerd var, på ett sätt, inte helt ohipp för sin tid. Texten innehåller referenser till Foucault, Deleuze/Guattari och Lacan och känns rätt modern för att vara trettio år gammal. Fast de var väl moderna då också i och för sig - det är väl bara att de inte nämns så ofta längre inom psykologi och medicin. Andra saker attraherar också, han lägger förklaringen till psykosen i det medicinska, kanske i dopaminsystemet, men menar att detta inte utesluter andra behandlingsmetoder. Psykosen är ett livsöde - ingen vanlig sjukdom. Haugsgjerd förespråkar en moderat medicinering, gruppboende och terapi för att ändra de små sakerna. Även åtgärder gentemot den psykotiskes familj - för att hjälpa dem att hantera sin anhöriges sjukdom ingår. Mycket av detta dyker upp idag i psykradikala sammanhang. Vi kan även se det hos psykiatriker som den avlidne Edward Podvoll. En dyr metod kanske, men inte omöjligt i en offentligt finansierad vård. En blir positiv när en läser om det.

Viktig debattbok från 1978.

Därför blir en lite lätt chockad när en diskussion om homosexualitet bland de intagna inleds av författaren. De har haft "problem med homo- och bisexualitet" på det boende som författaren är psykiatriker på och "homosexualitet representerar allt som är skamligt, föraktat, oacceptabelt inom oss själva." Lite skumt - det här är ändå ett par år efter ockupationen av Socialstyrelsen (1979) och flera år efter Stonewall (1969). Båda dessa händelser borde ha uppmärksammats i Norge. Dessutom gavs en rätt vass debattbok om homosexualitet (främst manlig) ut fem år tidigare i samma stad som författaren var verksam. Detta borde om inte annat lett till en något mer nyanserad syn på sexualitet. Men tydligen inte.   Jag förväntar mig faktiskt lite mer insikt hos någon som jobbar med människor. Även 1983.