Har precis läst en klassiker i antipsykiatriska sammanhang; RD Laings
The Divided self. En bok som
Seth Farber menat att många i dagens psykradikala rörelse borde ha läst (de beter sig som om de har läst den), men som de vid närmare undersökning verkar ha missat helt. Jag är väl inte fullständigt imponerad av Laing - men då läser jag hans bok typ 50 år efter att den kom ut (första upplagan är från 1960). Om vi utgår från hur gammal den är så är den väldigt radikal. En sak som slår mig direkt är hur inriktad på psykossjukdomar, schizofreni och det schizoida som Laing är i sitt berättande. Det är också så att om du läser litteratur från samma tid så är det just dessa sjukdomar som är intressanta. Lite på samma sätt som att
Sacks och
Damasio har riktat in allt intresse mot neuropsykiatriska tillstånd idag. Vissa saker verkar överlappa varandra ganska rejält. Oförmåga att ljuga - som idag ofta tillskrivs personer med autismspektrumstörningar - tillskrivs här personer med så kallade schizoida besvär. Just den här typen av tidsspecifika förklaringar är utifrån min horisont väldigt intressanta. Vilken tid lever vi i nu? Och hur kommer vi se på den om femtio år. Det här är en fråga som är aktuell inom all vetenskap, men det blir extra viktig inom psykologi och medicin. Detta eftersom de svar som där ges till människor - och de åtgärder som utförs - kan påverka ett helt liv. Kan vara bra för en och annan som är verksam i detta område att tänka över både en och två gånger faktiskt.
 |
Mariebergs mentalsjukhus, Kristinehamn. I bruk ungefär samtidigt som
Laing skrev sin bok. |
Laing ifrågasätter egentligen två delar av sin samtida psykologi och psykiatri. Först Freud och Jung, vars begrepp han anser vara alldeles för klumpiga för att förklara psykoser med, men även sitt eget skrå, psykiatrin, där han ser en oförmåga att sätta sig in i patienternas situation över huvud taget. Ni kan se ett exempel på den psykiatri som Laing verkade inom ovan - stora institutioner där folk stannade hela livet. Det är detta han kritiserar. Skillnaden mellan Laing och dagens psykiatri (med ett fåtal undantag) är att Laing har koll på hur verklighetens gränser är beskaffade - eller i alla fall hur dessa gränser har undersökts. Han har läst teologer som Tillich och Bultmann samt filosofer som Sartre och Ponty. Och han använder de insikter som dessa har frambringat på ett sådant sätt så att det blir lättare att förstå den sjuke. Tyvärr, utifrån min mening så fastnar har lite för mycket i kroppen och den kropps-själsdualism som av många utmålats som skurken i det sjuka självet. Jag själv har ifrågasatt bevisen för att ett "embodied self" automatiskt skulle tycka bättre om sig själv och därigenom vara friskare (om nu dessa två egenskaper har med varandra att göra),
i min avhandling. Den schizoide är på många sätt lik den självdestruktive - som jag beskrivit i avhandlingen - på så sätt att det finns en egenskap av angrepp på den egna personen inskrivet i det sjuka. Det är här Laing plockar fram en ren omvårdnadsgränsdragning -
"You can screw a dead person - but you cannot feed them" - citatet är från en av hans patienter. En patient som visar upp gränserna för att bry sig om en sjuk människa; en människa som anser sig själv vara, eller försöker göra sig själv till, död. Du kan knulla en död människa, men det visar inte att den lever. Du kan dock aldrig mata en död människa. Det är sextiotal och det är vulgärt. Men vad Laing och hans patient diskuterar handlar om hur vi kan kommunicera med varandra på rätt sätt.
 |
| Kommunikation - saknas ofta. |
Mycket som Laing egentligen vill göra rör kommunikation. En åtgärd som motverkar ensamhet och som möjligtvis kan förbättra för den som anser sig som "redan död för omvärlden". Han skriver inte att det kommer att bota människor - men han verkar mena att det i alla fall kanske kan förmildra och förhindra ett ensamt och självhatande beteende. Jag har ingenting emot detta alls - det är helt min linje. Däremot känns det som om han ibland tillskriver den psykotiske väldigt mycket mer agentskap än vad jag sett hos de personer som jag mött och som varit psykotiska. Jag är uppvuxen med en schizofren farbror och har använt ganska mycket tid av mitt liv - de senaste tjugo åren - till att frivilligt och ofrivilligt umgås med och observera personer med psykiska problem. Jag är inte heller frisk själv - även om jag förhoppningsvis inte kommer utveckla en psykos. Det finns flera exempel som Laing tar upp som jag på ett eller annat sätt känner igen mig själv eller andra i. Självklart kan det finnas väldigt olika förutsättningar för agenskap hos olika människor. Och - det är väl egentligen fel att klaga när någon är hoppfull. Men vi kanske ska tänka lite på att Laing var tjugoåtta år när han skrev boken och att han inte kan ha varit aktiv som psykatriker speciellt länge. Sådant kan leda till en kanske överdriven tilltro till möjligheter att förändra en persons situation. I alla fall inom det system som Laing verkade i för femtio år sedan och det system som vi lever i idag. De är olika men ändå inte olika.
 |
| Screw // Feed |
Det som är tragiskt med den här typen av litteratur är hur den känns aktuell i en tid då alla förändringar borde ha hunnits utföras. Det är kanske en anledning till att påminna oss om att förändrinar inte bara kräver nya idéer, utan även resurser. Resurser som vi tyvärr inte ser i psykvården idag. Pengar kan vara en av flera nycklar till problemen.
