Egon Krenz var DDR:s sista statschef, två veckor innan muren föll. Han började sin karriär i ett elevråd och lyckades toppa i statsmakten även om han gjorde det hopplöst försent. Likväl fick han sitta i fängelse under en period efter murens fall - något som väcker en del intressanta frågor. Hur länge kan du vara en del av en regim i syfte att förändra den? Om inget sker med regimen och den begår brott? Och var det över huvud taget vad Krenz gjorde? Är du skyldig till något du fullständigt är uppvuxen i (en fråga jag ofta ställt mig i djurrättssammanhang - och där jag tror att svaret är jakande)? Krenz väcker en hel del frågor och är dessutom en ganska kaxig personlighet. Widerworte är hans brevsamling där både personliga brev till gamla vänner (i bland annat Ryssland) finns med tillsammans med debattartiklar av ett mer offentligt slag. Krenz var dessutom inte av alla sedd som en skurk. Under hans fängelseperiod som varade i fyra år och sattes av i
Gefängnis Berlin-Plötzensee fick han 36 000 brev och enligt honom själv var 30 000 av dessa ren fanmail. Inte helt svart-vitt således.
Krenz kaxighet är extremt underhållande. I samlingen kallas murens fall genomgående för ett "
Anschluss" med en hänvisning till Tredje rikets övertag av Österrike 1938. För varje anklagelse om mord i DDR (han dömdes till slut för dråp till sex års fängelse, men blev utsläppt efter fyra år) så kommer Krenz med en motanklagelse: "Skedde inte detta i väst också? Martin Luther King? Salvador Allende? Che Guevara?" Han är dessutom snabb att påpeka att 136 andra stater faktiskt erkände DDR - skulle de gjort det om det var en "unrechtsstaat"? En skarp bitterhet finns också mot de sista ledarna i Sovjetunionen. Gorbatjov hade lovat Krenz personligen (första november, 1989) att ett enande av Tyskland inte över huvud taget stod på dagordningen. Senare, när Gorbatjov vände sig än mer mot väst så möttes han av ett brev från Krenz med överskriften "Wo bleibt Deine Solidarität, Michail Sergejewitsch?" Han fortsatte sedan att smörja efterträdaren Jeltsin med ett brev från 1995 där han uppger att "die NVA (faktiskt) war ein treuer Bündnispartner." Genom att konstant påminna om tidigare viktig solidaritet försöker han få igång en rörelse i politiken - men verkar misslyckas helt. DDR var något som tydligen ansågs väldigt passé i mitten av 90-talet.
 |
| Gorby på en typisk sovjet-bild från 1985. |
När det inte går att få fatt i de gamla vänner så finns det alltid en möjlighet att skylla på sina antagonister. En hel del av ilskan går mot Helmut Kohl. Här finn nästintill konspiratoriska inslag. Bland annat så frågar sig Krenz om verkligen alla som jublade när Kohl höll tal i Frauenkirche-ruinen i Dresden verkligen var Dresden-bor. Han påminner sig också att han tidigt i processen varnades för Kohl: "Gorbatschow warnte mich vor Bundeskanzler Kohl der auf das "pferd des Nationalismus" gesetzt habe" - en häst som aldrig Krenz skulle sätta sig på. Inte ens rykta faktiskt.
 |
| Kohl - inte populär |
En ganska kraftig ingång i flera av breven är huruvida DDR var en rättsstat eller ej. Krenz menar att DDR ansågs vara en "unrechtsstaat" eftersom "Das hat auf jeden fall damit zu tun, dass das Grosskapital und der Grossgrund besitz über 40 Jahren keinen zugriff auf die DDR hatten." Han medger att der fanns problem i staten: "Sicher: Unser wohlstand in der DDR war bescheiden, vieles war in den Läden nicht zu haben und die eingeschränkte Reisefreiheit war ein Manko unserer Politik aber: Niemand hatte angst um seinen Arbeitsplatz. Die dienste des Gesundheits und Sozialwesen waren kostenlos. Die Kinderbetreuung ermöglichte es 89% der Frauen, berufstätig zu sein." och vidare "Arbeiter und Bauern kamen auf die Universitäten, ohne studiengebühren und mit Stipendium." - problemen var således inte fullständiga.
 |
Det är en skillnad i hur gamla Warszawapakts-medlemmar behandlat de
personer som var "staatsnah". Putin kan utan problem vara gammal KGB-
överstelöjtnant. Svårare att vara ex-Stasi i Tyskland. |
Det finns en besvikelse över hur speciellt de politiskt aktiva östtyskarna blivit behandlade efter Warszawapaktens kollaps. Tänk att exempelvis Putin är gammal KGB-officer, något som knappast skulle vara möjligt för en tysk ledare att ha varit på motsvarande sätt. Krenz besvikelse fortsätter i och med att han menar att han inte försökt vinna något själv - för honom var socialismen en övertygelse. En övertygelse han delade med fler: "Der Sozialismus war für mich nicht nur Entartung, es war und bleibt eine weltanschauung von Millionen Menschen." Frågan är vilket sorts socialism, men den frågan ställer sig Krenz även själv i vad som faktiskt kan tyckas vara en självkritik mot DDR: "Untergangen ist nicht die Sozialistische Idee, sondern ein bestimmtes Modell." Han öppnar således för en framtida kritik av kapitalismen men visar inte hur denna skulle se ut. Möjligtvis kan de egalitetstankar som ges uttryck för ovan (rörande kvinnors möjlighet till arbete, allas rätt till studier och så vidare) vara den öppning han letar efter. Inte helt omöjligt kanske i och med hur Europa ser ut idag.
