 |
| Döda grisar - bilden är stulen från Arbetaren.se |
Då och då återkommer diskussionen om veganism och klass. Den kan se ut på olika sätt - förr handlade det mest, utifrån min erfarenhet, om att "det inte var arbetarklass(igt)" att äta vegetariskt" (lite som "det är inte manligt att…"). En åsikt som oftast uttrycktes av… medelklassmän inom vänsterrörelsen som via kulturell appropriering utnyttjade stilmarkörer och annat från arbetarklassen. Debatten handlar dock nu, senast i ett inlägg av Blekk, mest om huruvida en person genom att vara arbetarklass har resurser att bli vegan. Det är en mer givande frågeställning än den äldre ovan. Blekk-texten är en bra början men missar ett par saker saker. Dels förklaras inte i vad problemet i att vara arbetarklass och försöka vara vegan består (förutom att det är en social resursfråga), dels presenteras ingen förslag på lösning till problemet. Jag håller med om att det är en fråga om klass men tror inte att frågan är slut där. En fortsättning på diskussionen bör väl vara: "Jaha, det är svårare att bli vegan om du har sämre resurser - men hur löser vi det då?"
Jag är själv uppväxt i arbetarklassen och är vegan sen 5-6 år tillbaka. Före det var jag vegetarian under en längre period (sen runt 1997 - även om jag fallit lite fram och tillbaka pga olika skäl). Är idag aktiv i djurrättsrörelsen och har bland annat skrivit kursmaterial i djuretik åt ABF, varit med och grundat Djurrättsalliansens lokalgrupp i Uppsala och talat om djurrätt i en massa olika sammanhang. Jag bör således ha i alla fall en viss insikt i den här frågan - även om det går att ha olika åsikter om hur klass och veganism relaterar sig till varandra. Men för att kunna förklara mer måste vi ha koll på klass - speciellt det vi kallar arbetarklass. Den klass som definieras av att den arbetar i en produktion utan att äga sina produktionsmedel. Över dessa finns det vi kallar medelklass eller mellanskikt, vilka definieras av att de sköter administrationen av klassamhället (utbildar som lärare, lagar kroppar som läkare osv). I klassamhällets topp finns en överklass som äger produktionsmedlen och låter andra arbeta åt dem. Det här är inte världens smidigaste definitioner - bland annat eftersom det finns personer som äger produktionsmedel och låter andra arbeta för dem utan att uppvisa den rikedom som vi vanligen förknippar med överklassen. De kanske äger en pizzeria eller en närbutik exempelvis och har ett fåtal anställda. Men, vi får leva med att definitionerna inte är bättre än så, och trösta oss med att det inte direkt påverkar det vi är ute efter att diskutera.
 |
| Albin Amelins "Sundsvallsstrejken 1879" |
Jag är född i arbetarklassen i slutet i sjuttiotalet - vad betyder det? Det betyder att jag har ett visst socio-kulturellt och ekonomiskt utgångsläge som påverkar och har påverkat mina möjligheter i vissa delar av livet. I mitt fall är jag uppväxt i Degerfors, mina föräldrar arbetade innan de pensionerades inom det så kallade "LO-kollektivet" (med industri respektive administration) och de har inte universitetsutbildning. Vad jag vet hade inga av barnen i min skolklass under låg- mellan- och högstadiet föräldrar med universitetsutbildning förutom de som hade föräldrar som var lärare. Vilket inte var underligt alls i Degerfors. Det som normalt var att killar skulle ha bil- och fotbollsintresse och att tjejer skulle intressera sig för killar och eventuellt hästar. På högstadiet kunde vi välja följande tillval: Tyska och franska (jag ska göra en kortare klassresa och bli typ ingenjör på järnverket om jag lyckas), tillverkning (jag är kille och ska stå på golvet på järnverket) eller maskinskrivning (jag är tjej och ska jobba på järnverkets kontor). Folk röstade mest på sossarna, hatade bögar och invandrare och vissa hade EPA-traktor. Kanske inte så lätt att bli vegan här? Nej, men inte omöjligt i min mening.
 |
| Från VeganarchyUK. |
När det gäller de ekonomiska utgångspunkterna så kan vi nog stryka den diskussionen. Visst - de flesta i arbetarklassen tjänar sämre än mellanskikt och överklass. Det kan vi nog vara ense om. Men vegansk kost är inte dyrare än blandkost. Den kan vara det om du bara köper lyxiga halvfabrikat och äter på restaurang hela tiden - men det skulle en blandkost också vara i det fallet. Dessutom drabbar dyr mat även grupper som inte självklart är arbetarklass. Exempelvis studenter, som ju kan vara både arbetarklass på väg i en klassresa (som kanske lyckas om de lyckas med sina studier), eller från vilken möjlig klass i samhället som helst. Även om de flesta av dem säkerligen kommer från mellanskiktet. Nej, ekonomin kan därigenom inte vara det specifika problemet. Men de socio-kulturella utgångspunkterna? Ja, kanske. Låt oss titta vidare på dem…
 |
| Alla klassresor går inte till Liseberg. |
Varje person är inte bara sitt nu, utan även sin historia. Jag blev vegan efter att ha genomgått en klassresa från arbetarklass till mellanskikt via studier på universitet. Vegetarian var jag dock som arbetarklass - så möjligheter att jämföra finns. Vi vänsterradikaler kan snacka skit om folkhemmet ur alla möjliga vinklar - och ha rätt i det - men det hade sina poänger. Under nittonhundratalet har i alla fall min släkt gått från personer som gick på luffen (min farfar) till folk som har universitetsexamen (jag). Även om vi kanske också skulle kunna mena att detta inte skulle varit möjligt i fall universitetsstudier varit värda lika mycket idag som i början av förra seklet. Likväl är det en imponerande social dynamik som systemet har skapat. Och som tyvärr är på väg att avvecklas nu.
 |
| Bilden är snodd från typ bönder. Som ni ser. Typ bönder antingen via sin uppväxt eller via kulturell appropriering. |
Snabbt ifrågasatte jag det ekonomiska problemet med veganism - även om någon kanske säger emot - men vad betyder klass socialt? Och hur påverkar det möjligheten till vegansk kosthållning? Självklart, menar jag, kan det vara svårare att vara arbetarklass och vegan. De största problemet för mig som vegetarian på 90-talet i Degerfors i arbetarklassen var 1) folk i min närhet var oförstående, 2) det var svårt att få tag i information och produkter. Punkt nummer 1 lär ju gälla fortfarande kan vi tänka oss. Även om förståelsen säkert är större idag. Punkt nummer 2 har ändrat sig otroligt mycket sedan 90-talet. Idag har så gott som alla internet så vi slipper springa på bibliotek eller läsa om vegetarisk kost i Hemkunskapsboken. Och tillgången på produkter i vanliga mataffärer är relativt god. På 90-talet fanns Risenta-hyllan och sojamjölk från hälsokostsaffären. Idag finns företag som Anamma och de har sojamjölk även på småstads-ICA. Så tillgången på information och produkter är inte ett problem längre. Vad vi kan mena är att tid att söka den här informationen och välja nya produkter kan vara ett problem för någon med en arbetarklass-bakgrund. Det kommer jag diskutera mer nedan. Först: Hur är det då med förståelsen från omgivningen?
 |
| Arbetarklassförebild |
Visst, din omgivning, din familj och så vidare kanske är oförstående för din nya kosthållning. För mig hade det inte så stor betydelse. Jag var rätt van att uppfattas som psykiskt sjuk eller homosexuell på grund av åsikter, utseende och annat. Det kom liksom med spelet. Men jag vet många andra snubbar som käkade vegetariskt (även äldre män som jag träffat när jag arbetat på mekanisk verkstad) som verkar haft det lättare. För kvinnor har det traditionellt inte varit samma problem med en köttfri kosthållning (se exempelvis Carol J. Adams för en rätt omfattande diskussion kring kön och vegetarisk kost). Skit kommer du alltid få - det får folk oavsett klasstillhörighet - problemet är att du kan ha svårare att hantera det om du saknar förebilder och annat stöd i den miljö som du rör dig i. Det här kan därför vara svårare för en person med en arbetarklassbakgrund. Även om en oförstående omgivning kan existera oavsett vilken klass du tillhör. Eller tror ni att en person får mer förståelse från föräldrar som skjuter ripor hela dagarna iklädda tweed? Nej, jag trodde väl inte det.
 |
| Carol J. Adams har skrivit om föreställningar om vego och kön. |
Dina rent praktiska förutsättningar avgörs även av din ålder. Det finns faser i livet då det är lättare att förändra sin livsstil oavsett klasstillhörighet. Är du 16 år och bor i en arbetarklassfamilj i en småstad? Problem uppstår kanske både för att du har liten förståelse hemma och en usel vegomat i skolan. Är du småbarnsförälder utan partner eller med oförstående partner? Du kan säkert förstå vilka problem som kan uppstå då. Det är svårt att bryta normer om du själv är i ett utsatt läge. Det kan vi bara ändra på genom att hjälpa varandra och ge varandra stöd. Självklart varierar även förutsättningarna utifrån vilken matkultur du lever i. Är din familj från Libanon finns det traditionellt sett fler rätter som är veganska än om du exempelvis äter svensk husmanskost. Men det här kan självfallet variera en hel del. En bra början är att utgå från vilka rätter du redan äter som redan är veganska/är lätta att veganisera.
 |
| Falafel! |
Utifrån min horisont finns det minst tre frågor kvar som vi måste diskutera. För det första vegan-/djurrättsrörelsens struktur och vad vi den eventuellt kan göra för att underlätta för personer med arbetarklassbakgrund att bli veganer. För det andra vad som egentligen händer när folk argumenterar för att folk från arbetarklassen inte kan bli veganer. För det tredje vad veganismen i sig själv kan göra för arbetarklassen. Vi börjar med det första - djurrättsrörelsen - är den full av snobbigt medelklassfolk? Ja, kanske, men utifrån min erfarenhet är det inte värre än i vänstern i allmänhet. Dessutom vet jag ett flertal personer med rätt typiska arbetarklassyrken som haft framträdande positioner inom rörelsen. Urtypen för en person som engagerar sig i djurrätt brukar, utifrån min erfarenhet, vara en kvinna som arbetar i vården. Dessutom - även om det inte berör den här frågan - men är relaterat till annan kritik av djurrätt - brukar nästan alla vara engagerade i andra rörelser (fackföreningar, människorätt, kvinnokamp osv). Djurrätt är inte ett isolerat fält. MEN - Det här är mina upplevelser. Det är upp till forskare att undersöka rörelsen och skapa de nödvändiga sociogrammen. Upptäcker vi att det finns en snedvriden rekrytering till veganism och att denna skiljer sig märkbart från andra progressiva rörelser, så måste djurrätts- och veganrörelsen göra något åt detta. Om inte annat för att arbetarklassen är den största enskilda sociala gruppen i samhället och det därför finns goda anledningar att använda den som rekryteringsbas. Vad som ska göras måste i så fall diskuteras.
 |
| Även engagerad någon annanstans. För andra värden i världen. |
Vad händer när vi lägger annorlunda krav på folk från en viss bakgrund? Ja, utifrån mitt perspektiv så paternaliserar vi dem. Vi behandlar dem som mindre kompetenta - lite som folk behandlar barn. Hade någon sagt åt mig att jag inte kunde göra något för att jag hade en viss bakgrund hade jag blivit förbannad. Jag blev förbannad när det hände förr i tiden. Vad vi egentligen gör när vi säger så är att inkompetensförklara folk från arbetarklassen. Dessutom menar jag som etiker att vi genom att ställa olika moraliska krav på olika grupper utmålar vissa grupper som mindre moraliska. Och det är fan inte okej. Visst, vi måste kunna kommunicera olika med personer från olika bakgrund. Även om vi genom att göra det alltid kommer balansera på den smala tråd som skiljer fördomar från insikt. Men ska vi verkligen ställa olika moraliska krav på dem? Skulle vi göra det i ett annat sammanhang?
 |
| Vad kan veganism göra för arbetarklassen? |
Vad kan veganismen göra för arbetarklassen? Ja, förutom att rädda stora värden för djur och natur - direkt kopplat till allas livsbetingelser - så tror jag även att det kan göra något både för den enskilda människan och för den rörelse som den är med och bygger upp. Detta oavsett om det är svårare för folk med arbetarklassbakgrund att bli veganer eller ej. Att något fördelaktigt är lättare för en viss grupp att uppnå betyder ju inte att den är mindre fördelaktig i sig. En sundare matkultur skulle hjälpa både den enskilda arbetarklassindividen vars hälsa lider under nuvarande matkultur. En matkultur som också drabbar vårdpersonalen som med bristande resurser måste lyfta sjuka och äldre som blir allt tyngre. För mig är det helt befängt att vänstern inte gör ett aktivt motstånd mot dagens köttsnabbmat och LCHF-kvacksalveri. Förutom att skada de personer i samhället som har minst resurser att skydda sig så förgiftar de hela jorden. I förlängningen skulle ju även den alternativa maten kunna bli billigare - den kräver ju mindre resurser att framställa. Utifrån en veganism har vänstern tillgång till ett aktivt stringent miljöengagemang utan skitsnack och krångel. Dessutom skulle en vegansk kosthållning vara en bra utgångspunkt för en arbetarklass som vill förändra världen - och som behöver krafter att göra detta.
