Den blodtörstige rättshaveristen från Enköping

Djurrättsalliansen demonstrerar mot Chinchillafarmen i Enköping.

Ibland korrelerar ens intressen. I detta fall flera stycken samtidigt. Förutom att jag har ett ganska stort engagemang i djurrättsfrågor, så är jag även intresserad av både tokbrev och dokumenthantering. Därför blev jag glad när jag fick höra att den sista chinchillafarmaren i Sverige, den uråldrige Henry (med skyddade personuppgifter) i Enköping, hade inkommit med ett antal protestskrivelser till Länsstyrelsen efter att de lutat åt att stänga hans verksamhet.  Dessa måste jag ju självfallet läsa. Eftersom ärendet överklagats fick jag jaga handlingarna ända till Förvaltningsrätten. Fast det var det nästan värt. Här finns allt - förebråelser över självskadande ungdomar, stora bokstäver vid emfas, pattar och tuttar i samma mening et cetera. Allt skrivet på elektrisk skrivmaskin från 90-talet (min gissning) och faxat in till Länsstyrelsen från en bokhandel. Nästan för bra för att vara sant.

RÄTTSKRAFT! Han är arg redan i första stycket faktiskt.

Citerar handläggare såsom skrikande.

Citerar sedan Nils Ferlin - (ingen förstår varför)

Hans Chinchillor skär sig inte - som flickor gör idag. Allt är glasklart.

Att få in både "tuttar" och "pattar" i samma mening är en bedrift.

Kusingifte på Avpixlat

Ibland är kommentatorerna på Avpixlat bara roliga.

Socialtjänsten

Fick se detta tokbrev i en bekants instagramfeed. Alltid intressant.
Se tidigare bloggpost.

Brev från samhället

Ni kanske minns Eriks Erikssons bok "Brev till samhället" som kom för några år sedan? En galning skriver brev till företag och myndigheter - en IRL-trollning som roade rätt många - även mig delvis. Jag var dock inte riktigt lika såld som alla andra, vilket jag uttryckte rätt ofta i diskussioner om boken. Visst, Hassan-humor är ganska kul, men verkligheten är nästan alltid roligare. Den överträffar liksom dikten - är mörkare, äckligare och mer cynisk. Om nu verkligheten verkligen finns - vilket det jag ska presentera för er ibland kan få en att betvivla. I alla fall hur denna verklighet manifesterar sig. En anledning till att jag inte var såå imponerad av Erikssons bok är att jag efter flera år som yrkesverksam arkivarie samt på egen hand på fritiden har lyckats få ihop till en ganska intressant samling av verkliga brev. Brev från så kallade galningar till deras motparter. Jag vet, genom att prata med äldre kollegor, att jag inte hittat de mest imponerande breven, men vissa av dem är i alla fall tillräckligt bra för att stå som exempel. Alla är inte från arkiv heller - vissa har kommit till vänner och bekanta. Vem som helst kan vara ett mål för den tokige.

Jag drömmer tidvis sanndrömmar - och nu är det bråttom!

När brev kommer till en myndighet och visar prov på att vara från en galning så brukar registratorn ibland undvika att stämpla in dem bland de andra skrivelserna i diariet. Ofta, eftersom de brukar vara ställda till en chef, hamnar de bland de så kallade handbreven. De mer informella skrivelserna. Där trängs dessa verklighetens Eriksson med tackbrev och festinbjudningar. Ett tydligt sätt för myndigheten att skilja mellan sans och osans. Eller kanske ett sätt att uppgradera den tokige - eller visa henoms verkliga status. Det är ju inte vem som helst som skickar handbrev.

Någon börjar bli lite orolig.

Men kanske har hittat lösningen på problemet.

Andra är säkra på sin sak och har historiska bevis.

Men gillar inte Dagens Nyheter.

Andra är helt och hållet tokiga.

Men behärskar verkligen ordens suggestiva kraft.